Att inte döma hastigt gäller både människor och bibeltexter

REPLIK

Tack till Kalle Lundahl (KT 27/28) för en lärd utläggning kring förra söndagens evangelietext om Jesus och äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet 8. Det är stimulerande att inför söndagens predikan få vända och vrida på bibeltexten även ur ett vetenskapligt perspektiv.

Men hos mig väcktes frågan: på vilket sätt är själva texten om Jesus och äktenskapsbryterskan osäker? Den återfinns i likartad version i nästan samtliga av de tusentals NT-handskrifter som bevarat texttraditionen, så dess lydelse är inte osäker eller omstridd mer än vad som gäller för övriga bibeltexter. Vi vet hur berättelsen går.

Sedan är det så klart sant att vi som textkritiker naturligt drar slutsatsen tillsammans med forskningens konsensus, att Pericope Adulterae inte är nertecknad just av Johannes, alltså författaren till Johannesevangeliet, som en del av evangeliets ursprungliga version i slutet av första århundradet.

Ser man till inre kriterier finns där många hapax legomena, uttryck som är unika för just denna text och inte följer den välkänt enkla johanneiska stilen som varje grekiskastudent fått börja sin bana med, vilket kan antyda ett annat författarskap. Och när det gäller yttre bevis saknas stycket i de tidigaste handskrifterna, både som sagt i de stora 300-talsbiblarna, men även i de ännu tidigare 200-talspapyrerna p66 och p75. Som textkritiker drar vi alltså slutsatsen att den sannolikt inte är skriven av Johannes.

Men samtidigt finns texten där framför våra ögon. Och som kristna läsare känner vi igen den bild av Jesus som tecknas: fridsam, finurlig och förlåtande, så att han både ger fördömarna en tankeställare och upprättar den som misslyckats. Han ger en andra chans utan att göra avkall på lagens allvar - här ser vi Jesus ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14).

Vi tycks här ha att göra med ett fristående fragment av kyrkans Jesustradition som har bevarats separat. Det refereras av fornkyrkliga författare, exempelvis i kyrkoordningen Didascalia Apostolorum (7.2.23) från första halvan av 200-talet, och av Didymus den blinde i hans kommentar över Predikaren i mitten av 300-talet. Sedan verkar det ha fogats in i det skriftliga evangeliet där det passade in mest naturligt. I nästan alla handskrifter återfinns det i början av Johannesevangeliets åttonde kapitel, mitt i den allt skarpare meningsskiljaktigheten mellan Jesus och fariséerna. Men några enstaka handskrifter placerar Pericope Adulterae som ett appendix sist i evangeliet, eller efter Lukas 21:38 där Jesus rör sig mellan templet och Olivberget. Det verkar som att 400-talets förvaltare av bibeltexten hade fragmentet i handen och var överens om att det skulle vara med eftersom det gav verklig kunskap om Jesus Kristus, men fann flera olika lösningar för dess placering innan man landade i den idag vedertagna.

Så även om Pericope Adulterae troligen inte är skriven just av Johannesevangeliets ursprungliga författare, kan den fortfarande 1) återge ett verkligt minne av Jesus, och 2) vara en del av den bibeltext som kyrkan tagit emot som kanonisk. Vi tar ju på samma sätt emot Hebreerbrevet som en del av Nya testamentets kanon utan att vara säkra på vem författaren var. Vi kan vila i den bedömning som redan har gjorts av kyrkan, att man har fällt en rätt dom.

Därför tänker jag att den lösning är bra som generellt redan används i bibelutgåvor idag, att i likhet med biblar från 400-talet fram till vår tid ta med perikopen på sin vedertagna plats i början av Joh 8, men sedan förklara i fotnot eller med klamrar att den haft en egen väg in mellan Bibelns pärmar. Berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan är både folkkär och finurlig och har ett viktigt budskap, att inte döma hastigt – och det gäller både människor och bibeltexter.

Tony Larsdal
präst och bibelöversättare