Bön som poesi eller statistiktabeller?

I Kyrkans Tidning nummer läste jag ett välkommet inlägg av Anders Alberius angående Herrens bön.

Jag instämmer helt i att det är nödvändigt att se över texten i Herrens bön. Min uppfattning är att nuvarande text Vår Fader inte är tillräckligt bra för att fungera på djupet i gudstjänst och böneliv, jämfört med den mycket starka ställning den gamla Fader vår har och har haft i hundratals år. 

Fader vår är fortfarande djupt förankrad i folksjälen och en av de få kvarvarande sakerna som sekulariseringen ännu inte har kunnat spä ut. Detta illustreras till exempel av en artikel häromåret i den profana dagspressen, som handlade om bageribranschen. Rubriken på första sidan löd: ”Vårt dagliga bröd”. 

Fortfarande finns alltså den gamla lydelsen i Fader vår så djupt förankrad att den citeras långt utanför kyrkans egna mediasammanhang, mer än trettio år efter att nya översättningen kom. 

Jag brukar låta konfirmandgrupperna få rösta om vilken av de båda versionerna av Herrens bön de tycker bäst om. Efter 26 år som församlingspräst har Vår Fader aldrig någon enda gång vunnit över Fader vår. Vid senaste röstningen så vann Fader vår med 14–0. 

Motiveringen varför de föredrog den gamla texten löd: ”Den är mycket vackrare, och den känns mera bön”. Här finns huvudpoängen i mitt inlägg: Fader vår har en oerhört mycket bättre rytm, melodi, djup och skönhet i språket. 

Detta i kombination med att den fortfarande är djupt förankrad i folksjälen, gör att den fungerar överlägset bäst i gudstjänst och bönesammanhang. 

Självklart är det så att varje tid måste finna sin översättning i det språk som är aktuellt, men vi väntar fortfarande på en ny version som verkligen kan ha framtiden för sig. 

Än är vi inte där, och detta har de svenska romersk-katolska församlingarna tagit fasta på eftersom de fortfarande använder Fader vår och inte Vår Fader. Ett föredöme!  

Jag upplever skillnaden mellan de båda versionerna som skillnaden mellan att läsa vacker poesi kontra statistiktabeller, eller som skillnaden mellan att smaka ljuv honung och träflisor. 

Jag längtar efter en ny översättning som kan ha förutsättningar till djup förankring, något som jag menar att den nuvarande Vår Fader inte kommer att kunna få. Så länge som denna väntan pågår kommer jag att med glädje använda den gamla Fader vår, och först när en gångbar ny version kommer är jag beredd att byta. 

Att Svenska kyrkan alltmer pressar på ”uppifrån” för att alla församlingar skall byta till nya Vår Fader, är på väg att bli dess största pastorala självmål. Jag vädjar: Se över Herrens bön igen!  

Per-Rune Svenson
komminister