Begravningsverksamheten kan ta hand om övertaliga kyrkor

2016 fattade Svenska kyrkans kyrkomöte beslut om en ny ordning som ska göra det lättare att avhända sig kyrkor som inte används.

Enligt de nya reglerna ska pastoraten upprätta särskilda lokalförsörjningsplaner. Om en kyrka inte behövs så ska den kunna överföras till Svenska kyrkan på nationell nivå.

Ett sådant beslut skjuter tyvärr bara problemet vidare inom Svenska kyrkans organisation. Huvudproblemet kvarstår, att allt färre medlemmar ska bekosta underhåll och drift av kyrkor som enbart har ett kulturhistoriskt värde.

Gemensamt för många av de kyrkor som ur pastoral synvinkel kan anses vara övertaliga, är att de fortfarande har en aktiv gravplats som omgärdar kyrkobyggnaden.

En kyrkogård som dessutom måste drivas vidare av församlingen eller pastoratet, långt efter att kyrkan överlämnats till högre instans eller tagits ur bruk på annat sätt.

En hel del församlingar saknar dessutom i dag större förrättningslokaler som kan användas för icke-kyrkliga begravningar. Jag anser därför att de församlingar som oroar sig för sina övertaliga kyrkor i stället ska titta på möjligheten att överlåta kyrkan till den egna begravningsverksamheten.

Att överlåta kyrkan till begravningsverksamheten kräver givetvis att en avsakralisering av kyrkorummet, så att den kan nyttjas som ceremonilokal till alla typer av begravningar.

Självklart kommer ett sådant beslut vara känslomässigt svårt att ta. Men vad är alternativet? En kyrka som står kall, tom och tillbommad?

Troligtvis finns det en mängd antikvariska hänsyn att ta för att få tillstånd att ombilda en kyrka till ett religiöst neutralt kapell. I lagtexten står det bland annat att ”Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas”.

Eftersom en kyrka som avsakraliserats även fortsatt kommer att kunna tjäna som lokal för församlingens egna förrättningar, bibehålls till stora delar lokalens ändamål och karaktär.

Ur ett historiskt perspektiv kan man dessutom hävda att ursprungsfunktionen snarare förstärks än går förlorad om rummet öppnas upp för alla invånare.

I den avkristnade ”sockenkyrkan” kan återigen ”alla” vigslar och begravningar förrättas i samma rum. Dessutom ökar användningsområdet ytterligare.

En byggnad utan de restriktioner som ett kyrkorum ger kan upplåtas för skolavslutningar, konserter, utställningar och föredrag som inte behöver kyrkoherdens godkännande.

Om alternativet till sist blir att ansöka om rivningstillstånd, borde myndigheterna kunna se positivt på att omvandla kyrkan till ett andligt rum och en mötesplats för alla invånare.

Som jag ser det är det helt naturligt att en ur pastoral synvinkel övertalig kyrka ”ägs” och förvaltas av begravningsverksamheten, som fortsatt har en reell nytta av byggnaden.

Som neutralt begravningskapell blir den övertaliga kyrkan inte bara ett kulturhistoriskt landmärke, utan en levande byggnad som alla invånare oavsett religion eller livsåskådning får tillträde till.

Den till ytan största delen av fastigheten, det vill säga den kringliggande kyrkogården, är ju dessutom redan under begravningsverksamhetens förvaltning.

För församlingen kvarstår det symboliska signalvärdet som byggnadens i regel odiskutabla arkitektur förmedlar.

Människor lär fortsätta benämna byggnaden som kyrka och begravningsplatsen som en kyrkogård. Skeppsholmskyrkan i Stockholm är ett gott exempel på hur man både kan förvandla och förnya ett kyrkorum på ett positivt sätt.

Genom att överlåta kyrkan till begravningsverksamheten, landar dessutom det ekonomiska ansvaret för vårt gemensamma kulturarv rätt, nämligen på alla invånare och inte bara på Svenska kyrkans medlemmar.

Kristofer Runow 
kyrkorådets ordförande 
Svenska kyrkan Sollentuna