Biskop Johan missar två grundläggande saker

REPLIK

Redan om ett halvt sekel kommer klimatförändringarna ha omdanat vår planet och våra samhällen från grunden. Det är ingen domedagsprofetia, det är den samlade vetenskapens mest sannolika framtidsprognos.

Vem känner sig inte aningen yr och förvirrad i en tid som denna? En tid då orden och deras innebörd verkar ha lösgjort sig från varandra, och våra makthavare ser ut att hantera en stundande klimatkatastrof genom att närstudera "orwellianska" argumentationstekniker. Ord har blivit motsägelser och kosmetika. Ord har blivit ägg att kasta på de obekväma, på godhetsknarkarna.Klimataktivisterna. Leviterna.

Före påsk skrev biskop Johan Tyrberg en debattartikel i Kyrkans Tidning om att kyrkan behöver sluta predika om rätt och fel i klimatsammanhang. I själva verket ska vi själva flyga mer! Det är lätt att förstå ansatsen. Kyrkan har ägnat sig tillräckligt åt att sätta sig till doms över människors livsval.

Biskop Johan verkar dessutom ha fångat något i tiden. Efter några år med flygskam och Instagramkonton fyllda av tågresor genom Europa blåser det nu nya vindar. Tidigare inbitna veganer intygar fördelarna med att äta kött och kändisar drar till Mauritius och bloggar om att "svensson" bör dumpa sin flygskam en gång för alla. Släpp fångarne loss - det är vår!

Det är en klassisk svenskkyrklig tradition att försöka göra sig folklig genom att släppa på krävande anspråk, säga: äsch, här i kyrkan är trösklarna låga, här är vi precis såsom folk är mest. Och i samma stund glömma att människor sökt sig till kyrkan just för att finna något annat, något större än de själva.

Biskop Johans debattartikel är rakt igenom välmenande. Han missar dock två grundläggande aspekter.

Den första: att biskopen själv är en kyrklig företrädare, som med förtroende valts till en maktposition. Och självfallet har varken biskopen eller Svenska kyrkan någon rätt att granska sina medlemmars livsval eller klimatavtryck. Men vi medlemmar har faktiskt både rätt att granska våra kyrkliga företrädare, och rätt att hålla högt ställda förväntningar på att de agerar föredömligt och ansvarsfullt.

Och så den andra aspekten: att en biskop inte främst är en värdslig ledare, utan en andlig. En kollapsande värld är givetvis en politisk angelägenhet, men i minst lika hög grad en existentiell sådan. När politiska ledare både sviker sitt uppdrag och tummar på språket, då behöver kyrkan stå stadig i sin övertygelse och sina ord. Inte för att plocka godhetspoäng. Inte för att agera rättfärdighetsdomare.Utan för att kyrkan har ett språk för existentiella kriser. Ett språk för brustenhet och skuld, för förlåtelse, upprättelse och omvändelse.

Kyrkans uppgift i denna tid är inte att döma, utan att tala sant. Att låta bli att förenkla, förlöjliga, eller förskjuta ansvar. Att inte ducka, vare sig för hotets allvar eller för uppgiftens tyngd.

Jorunn Hellman, internationell programhandläggare på miljö- och solidaritetsorganisationen Jordens Vänner, och deltagare i Svenska kyrkans skribentskola