För ofta får vi med synnedsättning inte be

Tidigare i höst gav arbetsgruppen kyrka-funktionshinder inom Sveriges kristna råd ut antologin När ni samlas har var och en något att bidra med. Där vittnar personer med olika former av funktionsnedsättningar om en kyrka som när den är som bäst förmår ta tillvara på varje del av Kristi kropp men också om en kyrka som ännu brister vad gäller tillgänglighet och inkludering.

Som prästkandidat med grav synnedsättning i Svenska kyrkan möter jag gång på gång, även om det också finns många positiva exempel, en kyrka som både strukturellt och kulturellt har mycket att åtgärda innan personer med funktionsnedsättning behandlas jämlikt. 

Som exempel, utifrån ett synnedsättningsperspektiv, kan nämnas att den gröna psalmboken, med relativ storstil, inte innehåller exempelvis bönboken, vilket leder till att när bönboken används vid gudstjänster och andakter tvingas personer med synnedsättning sitta tysta medan alla andra ber. 

Ett annat exempel är att psalmer i 2000-talet inte finns i storstil, vilket enligt Kyrkokansliet beror på att det inte är en officiellt antagen kyrkobok. Samtidigt används psalmer i 2000-talet så brett och frekvent i Svenska kyrkan att den ingår i kurslitteraturen för blivande präster vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. I praktiken är det en av kyrkans psalmböcker men som inte är tillgänglig att använda för den som har en grav synnedsättning och som därmed tvingar oss till ofrivillig tystnad medan alla andra sjunger.

Exkluderingen av personer med funktionsnedsättning är också kyrkligt kulturell. När Kyrkomötet 2022 skulle behandla motionen ”Obehörigförklaring av präster som diskriminerar” var en av de föreslagna att-satserna ”den som diskriminerar någon på grund av dennes kön, ålder, etnicitet eller sexuella läggning kan förklaras obehörig som präst”. Trots att motionärerna i brödtexten konstaterar att funktionsnedsättning är en diskrimineringsgrund så skulle diskriminering mot personer med funktionsnedsättning inte vara skäl för att kunna förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigningsuppdrag. 

Även inom vigningstjänsten finns det en exkluderande, eller det som också kallas för funkofobisk, kultur. 

En av flera fördomar jag personligen har fått möta från kyrkans företrädare är att jag aldrig kan bli en lika bra präst som en fullt seende präst eftersom jag ”inte kommer märka om någon jag möter börjar gråta”, som om empatisk förmåga och förmåga att läsa av ett rum enbart sitter i ögonen. 

Även på biskopsnivå har det exempelvis uttryckts att det är svårt att förstå varför Jesus, innan han genomför helanden, frågar ifall personen vill bli helad, eftersom biskopen ifråga uttryckligen tänker att alla som är ”sjuka” vill bli ”friska”. Att många personer med funktionsnedsättning, däribland jag själv, inte vill bli av med sin funktionsnedsättning, och att vi ska ges utrymme att uttrycka det, beskrivs som svårförståeligt.

Möjligtvis hör det samman med att kyrkan har en vokabulär där funktionsnedsättningar, inte minst blindhet, beskrivs som något oönskat och raka motsatsen till det goda kristna livet. Det är däremot just sådant som stöter bort personer med funktionsnedsättning från kyrkan, uppfattningen att personer med funktionsnedsättning antingen är andra gradens medlemmar i kyrkan eller inte ska finnas där med hela sitt jag utan helst omvandlas till att bli som de som inte har en funktionsnedsättning.

Jag lyfter inte dessa exempel för att skuldbelägga enskilda personer, mycket är en frukt av en oerhört stark funktionalitetsnorm i vårt samhälle, utan för att föra fram att Svenska kyrkan på alla nivåer, även bland de högsta företrädarna, behöver reflektera över hur kyrkan i ord och praktik beskriver och bemöter personer med funktionsnedsättning. Här finns ett stort arbete att göra för att personer med funktionsnedsättning inte bara då och då ska få dela sina upplevelser utan också få uppleva hur kyrkan tar till sig av dem. Alltifrån att inta ett funktionalitetsnormkritiskt förhållningssätt till innehåll och form för den nya psalmboken, till att initiera funktionshindersteologisk undervisning inom Svenska kyrkan vore befogat.

Frågan är när Svenska kyrkan ska riva otillgänglighetens och exkluderingens murar och fullt ut erkänna personer med funktionsnedsättning som en omistlig del av Kristi kropp?

Linus Forsberg, prästkandidat med synnedsättning i Svenska kyrkan