Människor drar gränser men inte kyrkan

Den frågan möts vi ofta av i butiker: medlemskapet avgränsar dem som får favör på en vara, från dem som inte får.

Människor drar gränser. Och gränsdragning har också drabbat kyrkans hjärtpunkt: dopet. Dopet är ett sakrament och det betyder att dopet är Guds gärning.

Den som döps kläs i Kristi kläder, tillhör honom och får del i vad han har. Det är en dopteologi som fått sitt stora uttryck i biskop Einar Billings folkkyrkotanke.

Men människor drar gränser där gränser inte bör dras. I gränsdragningen sker en förskjutning från dopets sakramentala karaktär till en juridisk bestämning av vilka som är ”medlemmar”.

Dopet blir en ”döpthet”, en merit, en särskild prägel, som skiljer ut den som är döpt från den som inte är döpt. Dopet bli en dörr som stängs för dem som inte är döpta. Och därmed är dopets sanna innebörd åsidosatt.

Kyrkan ska vara en spärr mot varje dörrstängningspolitik. Det är inte meningen att man ska kunna säga vilka som hör till kyrkan. Om man lyckas stänga dörren har man slagit in på vägen att tysta Guds levande Ord som är kyrkans grund. Och då är det en annan princip än Ordet som är kyrkobildande. Nämligen medlemskap.

Den kristna gemenskapen måste tvärt om, inte utesluta, utan med öppenhet innesluta människorna utan att tillhörighetsfrågor vare sig ställs eller besvaras.

Att göra dopet som en gräns mellan människor går stick i stäv med Folkkyrkans öppna landskap utan horisont, och mot Ordet som kyrkobildande.

Men ”folkkyrka” har numera blivit ett dunkelt begrepp som förskjutits från att beteckna en kyrka som söker folket med evangeliet, där evangeliet är det primära, till ett uteslutande och gränsdragande jordiskt samfund där folket – politikerna – är det primära och inte evangeliet.

Men ”territorialförsamling” är ett rättvisande begrepp som återger biskop Einar Billings folkkyrkotanke: syndernas förlåtelse ropas ut som ett talat Ord till alla betungade som bor och vistas inom församlingens geografiska gränser. I territorialförsamlingens kommuner ryms en påtaglig realitet: kyrkobyggnaden.

Kyrkobyggnaden är allas byggnad där människor kan se kyrkobyggnaden med sina ögon som ett verkligt faktum att fästa sin tillit till Guds nåd.

Det banala och verkligt andliga är just detta, att församlingens gräns inte går mellan människor, inte mellan döpta och ej döpta, utan just vid diket, gärsgården, ån. Ingen bit av marken är lämnad utanför där

Kristus går fram. Det är Guds nåd som strömmar fram över alla hagar och gärden.

Eftersom Sverige är inrutat i territorialförsamlingar är hela folket sökt av Kristus, där han i Ordet kommer vandrande från land till land.

Målet är den enskilda människans, mänsklighetens och hela skapelsens slutgiltiga frälsning.

Saga Lena Höglin, präst och teol.lic.