Den som granskar andras klimatval gör sig till rättfärdighetsdomare - med vilken rätt?

Det finns fortfarande personer som har sin bild av kyrkan färgad av syndakatalogen. Syndakatalogen, listan med uttalade och outtalade levnadsregler, som väckelsens folk höll så hårt vid. I det mer generella perspektivet handlar det ofta om föreställningen att det handlar om att inte synda om man vill vara en kristen. Kyrkan med sina präster ska peka ut synden och anklaga människorna så att de ångrar sig och gör bättring.

Min generation har arbetat hårt för att mota bort detta synsätt. Kanske gick vi fram för hårt? Kanske kastade vi ut barnet
med badvattnet? Men nu ser jag en ny gärningsfromhet växa fram. Och den oroar mig. Förr pekade man ut biobesök, lördagsdans och kortspel. Nu handlar det om klimatfromhet. Missförstå mig inte! Klimathotet är reellt och vi måste ändra vårt sätt att leva, men debatten blir allt oftare missvisande och emellanåt destruktiv – även för klimatet.

Lördagsdansen blev en symbol för synden, och många tänkte nog att den var problemet, när det egentligen var tonårsgraviditeterna och unga kvinnors misär man ville bemöta. Så blir idag flygresor och köttätande de symboler som lätt sammanblandas med de egentliga hoten. Vi måste flyga mindre än vi gjort tidigare, och vi måste äta mindre mängd kött. Vi måste
också minska vår användning av cement och betong, och vi måste konsumera mindre, framför allt kläder. Men vi kommer även i framtiden att behöva flyga, äta kött, bygga med betong och köpa kläder.

Var och en måste se över sitt liv och fråga sig vad jag kan förändra. Det stora problemet jag ser växa fram är när grupper försöker granska andras val. Det blir då närmast omöjligt att göra en total sammanvägning av de val som betraktas. Om jag granskar någons flygresor och syndastämplar dem så gör jag mig till någon form av rättfärdighetsdomare. Med vilken rätt? Tänk om den jag försöker skambelägga på grund av sina flygresor i själva verket avger ett mindre slitage på vår jord än vad jag gör?

Det är nog lätt att komma överens om att korta flygresor ska undvikas, även om det finns undantag, och att långa flygresor kommer att behövas. Men var går gränsen mellan korta och långa? Det finns inte ett absolut svar utan måste avgöras med ansvarstagande till vad resan ska uppnå.

Klimathotet är en viktig utmaning för vår tid! Det är dock en förenkling av tillvaron att tro att det är den enda utmaningen. Andra utmaningar är krigshot, AI och den ökande polariseringen inom och mellan länder. För att råda bot mot den senare måste vi som kyrka vara beredda att resa mer. Därför har Lunds stift avvisat målet att minska flygandet med 50% med avseende på kilometerantalet. Vi har redan minskat flygandet och kommer att fortsätta att pröva varje beslut om en flygresa i relation till resans mål och uppgift, men antalet kilometer vi kommer att flyga de närmaste åren ska enligt våra mål öka. Då är det viktigt att komma ihåg att det inte är flygandet som ska minska – utan slitaget på Jorden. Ökar vi det i en ända behöver vi minska det i en annan.

Jag ser en mörk baksida i den senaste debatten. Det verkar, i likhet med väckelsens syndapredikan, handla om så kallad godhetssignalering. Viljan att framstå som politiskt korrekt (världens språk) eller rättfärdig (kyrkiska) har tagit överhanden. Godhetssignalering är vanligt och jag har hört flera exempel på personer som stolt sagt att man valt bort flyget trots
att de vet att alternativet varit sämre men minde iögonfallande.

Godhetssignalering riskerar att generera ett falskt gott samvete. Det tjänar inte klimatet på! Det är som nämnts inte flygandet utan slitaget på Jorden som måste minska! Och självrättfärdighet är inte något gott: ”Var inte alltför rättfärdig och visa dig inte alltför klok. Varför skulle du vålla ditt eget fördärv?” (Pred 7:17)

Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift