Det kristna ansvaret för människoliv har ingen bortre gräns

Tack själv för svar, Anna! Din text innehåller många goda resonemang.

Men en pandemi är ett konkret problem som måste mötas med konkreta åtgärder, och din text svarar inte på mina konkreta frågor om nattvardsfirande och om riktigheten i att samla människor till maxgränsen för det tillåtna.

Det finns en sammanblandning i din text mellan andras och det egna ansvaret. Du skriver att ni följer Folkhälsomyndighetens råd och rekommendationer, men att ni varken kan eller vill bestämma över om riskgrupper håller sig hemma, och att antalet kyrkbesökare just nu är rätt självreglerande. 

Du skriver också: ”Det vore orimligt att stänga kyrkorna medan många andra samlingspunkter – kanske med betydligt sämre hygienförutsättningar – håller öppna.”

Men det är inte argument i ett kristet sammanhang. Vi lever i Guds frihet. Den kristna friheten ger ett kristet ansvar som gäller helt oavsett vad andra väljer att göra eller inte göra, och det har ingen bortre gräns. Kyrkan har fortfarande ansvar för sina val och gränser.

Dessutom är det tveksamt om 49 personers doppande av bröd i samma bägare är att betrakta som att leva upp till Folkhälsomyndighetens rekommendationer om handhygien.

Du skriver också: ”Teologiskt sett är det naturligtvis viktigt att kyrkan som helig miljö förblir öppen, trygg och tillgänglig.” 

Men just nu är en fysiskt öppen kyrka inte att betrakta som trygg, och det är märklig teologi att sätta det före värnandet om människors liv och hälsa, dessutom i en tid med långtgående tillgång till kommunikationsteknologi.

Det finns en tid för allt, som Predikaren skriver, men det finns mycket nytt under solen. Precis som du påpekar så går det utmärkt att fira gudstjänst med bara två personer (Matt 18:20) och den kan väldigt enkelt sändas vidare via sociala medier (vilket också görs från stift och församlingar).

Det handlar också om prioritering av engagemang. En överenskommelse har träffats mellan MSB och bland andra Svenska kyrkan om praktisk hjälp till riskgrupper och sjuka. 

Men där har tyngdpunkten i budskapet från Svenska kyrkans ledning inte legat.

I nuläget vill jag mena att det är att betrakta som mer sann gudstjänst att handla mat åt riskgrupper, ringa en isolerad församlingsbo eller att lära någon att använda Zoom, än att förbereda högmässa.

Jag tror att svårigheten ligger i att svenska biskopar och präster är inte skolade i en situation där det finns konkreta hot mot människors liv. Att sätta värnandet om människoliv först är inget vi är vana att tänka på. 

Men det finns kyrkor runtom i världen där det här är en vardaglig självklarhet via fattigdom, sjukdom och andra hot mot människors hälsa. Och nu behöver vi också bli en sådan kyrka.

En bättre slogan än den nuvarande hade varit: Ställ in. Ställ om. Ställ upp.

Anna Morvall
aktiv i Svenska kyrkan och studerande i teologi vid Ersta Sköndal Bräcke högskola