En fråga om vilken kyrkosyn vi vill ha

Det är med stor oro vi konstaterar att kyrkostyrelsen i sitt förslag till årets kyrkomöte vill ha ett beslut om obligatorisk anslutning till olika gemensamma system. Man vill också, troligen av ekonomiska skäl, ändra vår stiftsindelning. Vår oro grundar sig i att nationell nivå uppenbarligen tror att man har möjlighet att förändra Svenska kyrkans hela struktur. Hur kan det komma sig att man tror att man har mandat för en sådan förändring?

När vi deltog i arbetet inför förändringen av Svenska kyrkan till ett fristående trossamfund från att ha varit en statskyrka, var det viktigt för oss att betona att församlingar är den primära enheten i Svenska kyrkan. Det är i församlingen som kyrkans grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning, samt utöva diakoni och mission ska ske. I inledningen till kapitel 2 i kyrkoordningen beskrivs detta mycket tydligt.

I lagen om Svenska kyrkan står också i §1 att Svenska kyrkan består av församlingar och stift. Det står inte att kyrkan består av en nationell nivå utan den särskiljs genom orden ”det finns också en nationell nivå”. Tanken bakom denna formulering var att nationell nivå skulle vara en stödfunktion till församlingar och stift, ingenting annat.

Vad har då hänt under de tjugo år som gått sedan millennieskiftet? Vi upplever att Svenska kyrkan blivit mer av en organisation där ekonomiska och administrativa frågor fått en alltmer framträdande roll. På samma sätt som företag rationaliserar och skapar större enheter för att få största möjliga ekonomiska resultat har vi fått stora pastorat där den enskilda församlingen ges allt mindre betydelse.

Kyrkostyrelsens skrivelse till årets kyrkomöte innehåller förslag som ytterligare minskar församlingarnas självständighet. Vi får i stället en kyrka där den nationella nivån blir den primära enheten som bestämmer över församlingarna och deras verksamhet i en hierarkisk organisation.

Det var nog inte så Jesus tänkte när han gav lärjungarna missionsbefallningen. Kristi kyrka består av människor som kommit eller kommer till tro på Gud och vill försöka leva som Kristus lärt oss. Att då göra om Svenska kyrkan efter samhällets organisationsmodeller är att helt ändra den kyrkosyn som vi alltid hittills hävdat ska gälla.

Och hur har man tänkt när det gäller ansvaret? Enligt kyrkoordningen har kyrkoherden ansvar såväl för genomförandet av den grundläggande uppgiften som för den administration som krävs. Som bekant kvarstår alltid ansvar för den som delegerar en uppgift. Om inte den som fått en delegation sköter sin uppgift kan man alltid återkalla delegationen.

I detta fall är det tveksamt om man kan tala om delegation eftersom det är en tvångsvis anslutning. Trots det är det uppenbart att om det inte fungerar har kyrkoherden inte möjlighet att återkalla uppdraget men måste ändå med hänsyn till kyrkoordningens regler ha kvar ansvaret!

Enligt vår uppfattning är kyrkostyrelsens förslag ogenomtänkt och definitivt inte förankrat i Svenska kyrkans församlingar. Att lägga in detta som kraftigt skulle påverka Svenska kyrkans kyrkosyn i skrivelsen om verksamhet och ekonomi till ett kraftigt decimerat kyrkomöte är närmast otillständigt.

Vi hoppas att kyrkomötet avslår styrelsens förslag!

Britt Louise Agrell
Thomas Söderberg