Kyrkomötet borde inte spilla dyrbar tid på temadagar

Förställ dig en riksdag som sammanträder en gång per år och då utesluter vissa viktiga eller brådskande frågor från agendan. Hade det samma gällt Sveriges lagstiftande församling hade det betraktats som ett demokratiskt haveri.

Men i Svenska kyrkan har politikerna själva ordnat med ett sådant upplägg. 

För andra gången i Svenska kyrkans historia samlas kyrkomötet denna höst till tematiskt kyrkomöte. Förra gången, 2019, var temat Undervisning. Inför höstens sessioner har ledamöterna i stället kunnat motionera om Kyrkan i det offentliga rummet eller föreslå ändringar i någon av kyrkostyrelsens sex skrivelser. Av 86 motioner har kyrkomötet förslagit att avslå 13, varav 10 har dragits tillbaka av motionärerna. 

Ingen tvingar kyrkomötet att hålla sig till ett tema i år. Det beslutade kyrko­mötet självt om för två år sedan. Men trots att det är på eget initativ som kyrkomötet inskränker sin motionsrätt finns principiellt viktiga, demokratiska frågor gällande förfarandet. 

Här är tre argument som talar mot fler ­tematiska kyrkomöten:

1. Tidskänslighet

Det går att motionera till kyrkomötet bara en gång per år. Vid ett tematiskt kyrkomöte kan motioner som är brådskande avslås för att de inte följer temat. Skulle kyrkomötet ändå välja att behandla motionerna på grund av deras angelägenhetsgrad uteblir själva poängen med att alls välja ett tema.

Bland de motioner som kyrkomötets presidium föreslagit att avslå inför höstens sammanträde, och som senare har dragits tillbaka av motionären, finns till exempel en som efterfrågar riktlinjer från kyrkostyrelsen om hur GDPR-lagstiftning påverkar församlingarnas möjlighet att uppge personnamn vid tillkännagivanden och tacksägelser. Församlingar gör idag olika och vissa tar till konsulthjälp för att utforma en strategi. Lokalt går det alltså onödiga resurser åt att hantera en fråga som berör alla.

2. Godtycklighet

Kyrkomötets presidium har inte på förhand angett hur de bedömer att en motion anknyter till temat. När presidiet föreslagit att avslå 13 av 86 inkomna motioner är det svårt att urskönja något direkt mönster för vilka motioner som ansetts platsa och inte. 

Varför har motionen om att motarbeta brudöverlämningar under vigslar i Svenska kyrkan ansetts följa temat, men inte motionen om att arbeta fram en gudstjänstordning som svarar mot människors, allmänhetens (?), önskan att förnya sina vigsellöften eller välsigna ingånget äktenskap i Svenska kyrkan? Är det för att den ena frågan blivit en utomkyrklig snackis, och den andra mest svarar mot ett inomkyrkligt behov? I så fall finns inte mycket som kan motivera kyrkomötets ledamöter att föra frågor som verkligen spelar roll på agendan.

3. Kyrkostyrelsens arbetsbörda 

Att inskränka den fria motionsrätten för kyrkomötet minskar inte kyrkostyrelsens arbetsbörda, det ökar den. Frågor som kunde behandlas av kyrkomötet innan de når kyrkostyrelsens bord uteblir nu från kyrkomötets agenda.

Det gör att särskilt brådskande, viktiga eller av annan anledning angelägna ärenden blir kyrkostyrelsens huvudvärk utan att kyrkomötet fått säga sitt. Det är inte en särskilt demokratisk ordning, oavsett vilket organ som beslutat att den ska gälla.

Av mycket att döma är temat Kyrkan i det offentliga rummet ett ämne med potential. Kyrkan är en del av sitt omgivande samhälle. Med det i åtanke kommer ämnet säkert leda till bra diskussioner. Men att självmant utesluta vissa frågor är ett konstigt sätt att utöva sin demokratiska plikt. 

Kyrkomötet är fortsatt Svenska kyrkans högst beslutande organ. 

Inte en debattklubb.

Fanny Willman, 
ledarskribent