En missad pusselbit inför ärkebiskopsvalet

I diskussionen inför ärkebiskopsvalet har uppgiftens karaktär stått i fokus. Det har handlat om ledaregenskaper, tydlighet, kommunikation, samhällsintresse och mycket mer. Det är viktiga aspekter på uppdraget – förutom det självklara, en personlig trygghet i den kristna tron.

Ju mer jag har sett av diskussionen, desto mer ser jag att en aspekt helt saknas. Det internationella ansvarstagandet liksom det och ekumeniska arbetet.

När Nathan Söderblom drog in som en stormvind i ärkebiskopsgården i Uppsala 1914 förde han med sig ett internationellt kontaktnät. Han hade varit svensk präst i Paris, där han disputerat vid Sorbonne. Han var professor i Leipzig vid sidan av sin professur i Uppsala. Söderbloms kyrkorelationer var världsomfattande och han hoppades att företrädare från olika kyrkor skulle kunna vara med vid hans biskopsvigning i november 1914. Men kriget kom emellan och det blev inte så mycket av det internationella den gången. Knappast någon kunde komma.

Det tog han igen senare, i kontakter med företrädare för olika kyrkor på båda sidor i kriget, i ett oförtrutet fredsarbete. Med anglikaner, lutheraner och svenskättlingarnas kyrka i USA, Augustanasynoden. Han förrättade biskopsvigningar i Baltikum och förde in den lutherska kyrkan i Indien bland kyrkor med biskopsämbete. Han tog initiativ till det ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Det var i stor utsträckning ett personligt arbete som satte in Svenska kyrkan i ett större sammanhang, som brokyrka mellan olika kyrkotraditioner.

Sedan dess har det internationella, mellankyrkliga och ekumeniska arbetet varit en stor del av ärkebiskopens arbete. Ingen ärkebiskop har kunnat komma undan den dimensionen, som i dag både handlar om bilaterala relationer med andra kyrkor, och om större ekumeniska sammanslutningar. Jag behöver bara nämna Kyrkornas världsråd, Borgågemenskapen mellan lutherska och anglikanska kyrkor, Lutherska världsförbundet och den Europeiska kyrkogemenskapen för att peka på spännvidden. Till det kommer relationer med de kyrkor som växt i Svenska kyrkans hägn, bland annat i Afrika, och de ekumeniska relationerna där Svenska kyrkan i utlandet verkar.  Det handlar också om att vidmakthålla ekumeniska överenskommelser, till exempel med den Oberoende Filippinska kyrkan och med den gammalkatolska kyrkogemenskapen, samt att utveckla relationen med den Romersk-katolska kyrkan. 

På samma sätt är det på hemmaplan. Samverkan med andra kyrkofamiljer inom Sveriges kristna råd och samverkan omkring ingångna ekumeniska överenskommelser, som med Equmeniakyrkan, ska vårdas.

Kyrkornas splittring är en stötesten för många. Ibland går skiljelinjerna inom kyrkorna och inte mellan dem. Men det räcker inte med att skapa allianser mellan kyrkomedlemmar, det behövs också ett fortsatt klarsynt arbete med att närma kyrkorna till varandra. Med smärta har vi sett hur kriget i Ukraina har rest nya murar mellan kyrkor.

En ärkebiskop är inte ensam i detta uppdrag. Hen har många som stöttar och hjälper till. Men ärkebiskopen är på många sätt en centralgestalt i det ekumeniska arbetet – ett uppdrag som är djupt förenat med uppdraget att vara ärkebiskop. Andra kyrkor företräds ofta av sina främsta ledare i det ekumeniska arbetet och det behöver även Svenska kyrkan göra.

Det är inte lätt att gå in i ett sådant omfattande uppdrag för den som saknar ekumenisk skolning och ekumenisk erfarenhet. Det handlar inte bara om kunskaper inom området, det handlar också om personliga förbindelser, som i alla internationella sammanhang.

Det här är en pusselbit som saknats i samtalet om vem som ska bli ärkebiskop. Båda kandidaterna har goda meriter. Men profilerna ser lite olika ut. En av dem har till exempel en lång erfarenhet och kunskap om gudstjänsten, dess form och dess dynamik. Den andra har en lång erfarenhet inom det ekumeniska arbetet genom olika funktioner vid ärkebiskopsämbetet och kyrkokansliet. 

När de som har rösträtt i ärkebiskopsvalet ska samlas till val den 8 juni har de mycket som ska vägas in. Det finns verkligen inte enda faktor som kan vara det som avgör vem som ska vara Svenska kyrkans främste företrädare de kommande åren.

Den kommande ärkebiskopens uppdrag är mångfacetterat. Och egentligen, som många andra ledaruppdrag, nästan omöjligt. Här måste den som får uppdraget balansera sina insatser mot varandra. Så, det här är inte en plädering för den ene eller andra kandidaten. Jag vill bara peka på en bortglömd pusselbit utan vilken inte den fulla bilden av ärkebiskopens uppdrag träder fram.

Klas Hansson
docent i kyrkohistoria