Enhetskultur eller mångfald i Svenska kyrkan?

Överklagandenämnen upphävde nyligen Luleå Domkapitels beslut att avkraga en EFS-präst för dennas konfirmandundervisning om sexualitet och skapelsesyn. I Kyrkans Tidning har nyligen en debattartikel undertecknad av Karin Janfalk och Öppen Kyrkas kyrkomötesgrupp publicerats.

ÖN:s beslut aktualiserar tre allvarliga problem inom Svenska kyrkan, vilket gör en fortsatt diskussion viktig.

Den första handlar om rättssäkerheten. Eller snarare rättsosäkerheten. Till detta hör sådant som hur bevisvärderingen genomförts av domkapitlet, att prästen i fråga vid mötet med domkapitlet saknade ombud eller osakligheter som att det skulle finnas en ”Svenska kyrkans vetenskapssyn”. Att läsa protokollet ger ett nästan surrealistiskt intryck med dess sammanblandning av vad som är Svenska kyrkans lära och inte. Oavsett själva sakfrågan har domkapitlets handläggande så stora brister att ingenting annat än ett upphävande av dess beslut var rimligt. Detta är således ännu ett exempel på att det är nödvändigt att komma tillrätta med den inkonsekvens och rättsosäkerhet som råder i olika domkapitels beslut, någonting som Frimodig Kyrka också har motionerat om.

Den andra handlar om det specifika fallet, huruvida det kan vara skäl nog att avkraga en präst som berättar om sin personliga tro i dels en etisk, dels en skapelseteologisk fråga – en tro som inte på någon punkt kan sägas vara oförenlig med Svenska kyrkans grundläggande dokument med Bibeln som det mest väsentliga. Prästens sätt att svara på konfirmandernas direkta frågor genom att berätta om sitt personliga förhållningssätt har inte i sig varit kränkande, inte heller fördömande eller diskriminerande.

Om Janfalk i sin debattartikel i Kyrkans Tidning menar allvar med sina ord ”att ge alla människor full inkludering i vår kyrkas olika sammanhang” så måste det rimligen gälla just alla. Oavsett åsikt, oavsett läggning. Såväl de som bejakar samkönade vigslar som de som är tveksamma eller förhåller sig avvisande. Jag instämmer i vad Janfalk skriver ”att det är den enskilda människans liv, identitet och livsförutsättningar som ska värnas”. Jag kan inte nog betona att varje människa måste mötas med respekt, aktning och kärlek.

Därför blir jag desto mer bekymrad över att Janfalk i nästa mening skriver med hårda och dömande ord mot dem som inte delar hennes uppfattning. Att inte dela uppfattning är inte detsamma som att någon ”förminskar, försvårar och sätter sig över en annan människas rätt till inkludering”. Detta konstaterar även ÖN i sitt beslut. Enligt handlingarna har inte prästens tonläge varit nedlåtande, föraktande eller exkluderande utan hon har försökt uttrycka sig varsamt och respektfullt. Hon behöver då också själv bli bemött på samma sätt.

Det tredje problemet är snarare en följd av ÖN:s beslut, nämligen att kravet på konformism omedelbart ökar. Janfalks och ÖKA:s debattartikel är ett exempel. Ett annat är vad Kyrkostyrelsens 2:a v. ordf., Wanja Lundby Wedin (S), sade i en liknande fråga i Kyrkans Tidning (43/2019): »Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss. Det kan inte vara så att man offentligt uttrycker sådana åsikter och ändå inte behöver möta några konsekvenser”.

Men det är just det som en levande kyrka måste ha. Olika fromhetstraditioner, olika profiler på församlings- och gudstjänstliv är ett tecken på en kyrka som är just inkluderande. Att det ryms mer än en uppfattning i många frågor tillhör enhetens förutsättningar. Bara i en sekt, en diktatur eller en åsiktskontrollerande stat förbjuds åsikternas mångfald. Janfalk och ÖKA tycks oreflekterat stå för en sentida version av enhetskulturens krav på konformism. Det faktum att EFS och flera andra fromhetstraditioner lever kvar i SvK är ett tecken på att man åtminstone i dem bejakar mångfalden i enheten.

ÖN:s ordförande Johan Munck kommenterade beslutet i SVT så att det ”finns ... inte någon för alla gällande hållning om samkönade relationer och hbtq-frågor och prästens uttalande kan därför inte strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. I det här fallet är Bibeln den viktigaste rättskällan och överställd de kyrkomöten som det har hänvisats till”.

Om Bibeln inte längre får vara det mest grundläggande dokumentet, så riskerar det att bli med kyrkan så som Erasmus av Rotterdam en gång skrev i Dårskapens lov (1511) om teologerna, vilka ”ju har ju en allmän rätt att sträcka, tänja och dra ut himlen, det vill säga den Heliga Skrift, som om den vore djurhud”.