Vilken sida av historien vill vi vara på?

Rysslands invasion av Ukraina har ritat om verklighetens karta, skapat ett sämre säkerhetsläge och dragit upp nya skiljelinjer i världen. Den har också satt fingret på en fråga som envist hålls aktuell genom konservativas försorg, frågan om homosexuellas rättigheter.

Det är hög tid att fundera på vilken sida vi står på i frågan om hbtqi-personers möjligheter att vara fullvärdiga medborgare i vårt samhälle. Vill vi vara en del av en frihetlig samhällsordning där medborgarna har rättigheter eller vill vi gå vägen mot repression och förföljelser? Vilken sida av historien vill vi vara på i denna fråga?

Uppställningen på sidan där man gör motstånd imponerar inte alls. I vintras kom Vladimir Putin i sin krigsretorik mot väst in på frågan om den dekadenta livsstil som härjar, där han bland annat sa att ”präster tvingas välsigna samkönade äktenskap”. Det kan väl inte kännas helt bekvämt att vara på samma planhalva som denne förtryckare och förbrytare, i gott sällskap av mullorna i Iran och ett antal andra. Det senaste och exemplet är Uganda och de omfattande och förskräckliga anti-gay lagar som antogs nyss.

I en värld där människor går under av krigshandlingar, översvämningar och jordbävningar är det inte förnekandet av rätten att leva tillsammans med en människa av samma kön som vi bör lägga fokus på, för världens elände är faktiskt inte ”bögarnas fel”.

Ibland uttrycks irritation över att kyrkan lägger tid och energi på hbtqi-frågor och att vi i stället borde fokusera på kyrkans huvuduppdrag. Detta resonemang hör man inte sällan från ett mer konservativt håll vilket är lite märkligt eftersom det bland annat är det konservativa motståndet mot till exempel homosexuellas rättigheter som gör att vi måste fortsätta ägna oss åt frågan. Om vi leker med tanken att alla skulle bejaka rätten att leva med och ingå äktenskap med den man önskar så kunde vi ägna oss åt annat. I stället står vi här och stångas mot varandras uppfattningar och vi som argumenterar för hbtqi-personers rättigheter inser att kampen inte är slut när vi ser hur motståndet på vissa håll ökar i vårt land och hur katastrofal utvecklingen är i många länder runtom i världen där homosexuella förföljs och dödas. Att förneka rättigheter för en grupp är ingen oskyldig hållning, en åsikt bland andra, eftersom den direkt drabbar en medmänniska. Det är också en hållning som i sin förlängning leder till förtryck. Plötsligt dyker moralpolisen upp som ska se till att vi lever anständigt.

I Svenska kyrkans sammanhang diskuteras mest huruvida präster ska tvingas viga men biskopar och kyrkomöte håller emot. I detta är jag överens med dem men hoppas att alla präster framöver ska viga samkönade. Själva sakfrågan borde rimligtvis fortsätta diskuteras och så här resonerar undertecknad:

Vigselns två huvuddelar är dels den juridiska akten där två människor ingår ett muntligt avtal, dels gudstjänsten med bibelläsning, förkunnelse, bön och välsignelse. För den som har tagit emot den juridiska rätten att viga borde det falla sig naturligt att inte hitta på en egen ordning där man väljer att exkludera denna handling till att enbart gälla två personer av olika kön. Rätten att viga går att avstå om man finner ordningen felaktig. Det är faktiskt skillnad på att ha en åsikt och att förvägra någon hans eller hennes rättigheter.

I den andra delen, gudstjänsten, så vänder vi oss till Gud i glädje över att två människor har funnit varandra och vår bön är att kärleken de har till varandra ska bestå och växa till. Hur skulle det någonsin kunna vara fel att leva i en ömsesidig relation som är präglad av kärlek?

Jo, säger då den som gör en konservativ tolkning av skriften, det går bra att ha en homosexuell läggning men att ta konsekvensen av den och leva tillsammans med en annan är fel. Hur lätt och bekvämt är det inte för en heterosexuell person att ha denna åsikt? Den drabbar ju på inget sätt en själv och flisan i broderns öga tar dessutom bort fokus ifrån bjälken i det egna. (Matt 7:3) Skulle vi inte kunna vara överens om att lämna frågan om vad som händer i sängkammaren till de direkt inblandade och att vi, var och en, får ta ansvar för vad som sker där? Varför skulle någon annan rimligen ha med det att göra så länge det inte handlar om våld och övergrepp? Varför ska vigselprästens samvete vara avgörande? Släpp ambitionen att ta ansvar för någon annans sexualitet och tänk i stället, att det får var och en svara för inför Gud. Med den hållningen går det också att välsigna två personer av samma kön i vigselgudstjänsten. De vill leva tillsammans och de står inför Gud i tacksamhet och glädje, med den helt rimliga förväntan att inte behöva känna skam utan att deras kärlek fårfinnas i vår kyrka och i samhället på lika villkor.

Martin Lindblad
Komminister i Örgryte församling