Ett enda bröd, men inte en hel mänsklighet

Ännu ett förtvivlat mejl från en anonym adress i min inkorg. Den här gången handlar det om hur en kärlek gått ur tiden och att ingen i församlingen kan få veta, eftersom ledaren i församlingen uttryckt homofobi vid flertalet tillfällen.

Vårens samtliga debatter om hbtq-personers levnadsvillkor och rätt till tro har synliggjort en dissonans som finns mellan ansvarsbärare och rättighetsinnehavare. Pastoralt ansvar och dialog med rättighetsinnehavaren uteblir. Kanske gör debatten om förbudet av omvändelseterapin ännu tydligare. Kärnan i förslaget handlar om att stoppa en farlig och våldsam praktik som kostat människor deras liv, men det är inte vad debatten handlar om. Det råder fortsatt stor okunskap bland kyrkliga ledare om kyrkans arv kopplat till omvändelseförsök. Sällan finns det utrymme till att samtala om hur den här praktiken påverkat och påverkar församlingsmedlemmar. Ett bra exempel här är pastorn som bjöd in till ett evenemang med titeln Omvändelseterapi. Tanken var att kritisera Aftonbladets uppmärksammande av att omvändelseförsök fortfarande praktiseras, men i stället landade det i ett djupt sår hos många kristna hbtq-personer och anhöriga som själva genomgått eller sett någon nära genomgå självutplånande och självutlämnande ritualer. Dagens Nyheters senaste granskning visar på hur lätt kyrkan kan hamna i skadligt påtvingande av människofientlig teologi.

Samtalet om varför det finns ett behov av ett förbud mot omvändelseterapi blir i stället en osammanhängande debatt om religionsfrihet där några kristna porträtterar andra kristna som ett yttre problem. Varför finns det så stor rädsla att samtala om de här frågorna? Varför finns det ett så starkt tabu kring frågorna som rör våra medsyskons liv? Till och med i intervjun ”Jag går till himmelen som en pingstvän” med Sten-Gunnar Hedin som publicerades i Sändaren får en läsa mellan raderna och inte i klartext. Och varför pratas det om hbtq-personer och inte med hbtq-personer?

Som kyrka har vi ett uppdrag att skydda det skapade, värna det mänskliga livet och stödja det som ger människor ett värdigt liv. Det här är ett uppdrag som är långt äldre än FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och som utvecklats i kyrkans engagemang. Centralt i kyrkans människosyn är att mänskligheten är sammanlänkad i ett kollektiv och att individen blir till och utvecklas i gemenskap med andra. I nattvardsliturgin uttrycker vi det genom orden ”Ett enda bröd, en enda mänsklighet”.

Yogyakartaprinciperna om tillämpning av det internationella skyddet av de mänskliga rättigheterna vad gäller sexuell läggning och könsidentitet talar också sitt tydliga språk. Religionsfriheten är allas vår sak, vilket i sin tur betyder att hbtq-personer har rätt till sin tro och att praktisera sina traditioner. Det betyder att våldsutövande mot hbtq-personer i form av tvingande teologiska tolkningar, teologpolitiska ställningstaganden och våld strider mot religionsfriheten såväl som den personliga integriteten.

Riksförbundet EKHOs erfarenhet av våld och övertramp mot minoriteter i kyrkan visar att det finns saker som kyrkan har fortsatt svårt att hantera. Där teologiskpolitiska ställningstaganden går före att stoppa de bibelrelaterade våldet mot bland annat hbtq-personer. Våra medlemmar och kontakter berättar om allt från demonutdrivning till tvingande celibat. Bland de vanligaste negativa erfarenheterna vi får ta del av är att hbtq-personer kan accepteras som medlemmar i församlingar ifall de själva vill ”omvända sig” eller att leva i celibat. En annan idé är att handlingen att bli kristen innebär ett identitets­skifte och att ”allt förändras även sexualiteten”. Vittnesmål som även ekar i de anonyma mejlens sorger.

Nej, ett förbud är egentligen inte vägen framåt. Ett förbud skulle egentligen inte behövas om det pastorala ansvaret förflyttas från den enskilde församlingsmedlemmen till samfundens ledare. Den egentliga vägen framåt är att ansvarsbärarna, det vill säga ledare på alla nivåer inom samfunden, tar sitt pastorala ansvar. Detta är möjligt, för jag tror på kyrkan. För liknande processer har skett tidigare. Allt från slaveri och barnaga till skilsmässa. Jag tror vi kan bättre. Men om inte kanske ett förbud den enda vägen när andra dörrar stängs. Lagen kan ses som ett nödvändigt ont för att försöka göra upp med omvändelseförsöken. För när det kommer till sin kärna handlar förslaget om att sätta stop för en inhuman våldsprocess. En potentiell lösning för dem av oss med svagt samhällsskydd när samfunden fortfarande präglas okunskap och tystnadskultur.

Med vissheten om att Gud älskar alla sina barn och att ingen är fri för än alla är fria återvänder jag till min inkorg och fortsätter möta de tysta ropen om ett enda bröd, men inte en hel mänsklighet.

Robin Paulonen
Sakkunnig i Mänskliga rättigheter
Förbundsordförande i Riksförbundet EKHO - Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer