Ett förslag om prövning av biskops vigningslöften

Kyrkomötet beslöt i höstas att uppdra åt kyrkostyrelsen att göra en översyn av påföljderna vid obehörighetsförklaring av en biskop (Tillsyns och uppdragsutskottets betänkande 2022:4).

Bakgrunden till detta var dels en motion (2022:29) från Margaretha Herthelius m.fl., dels verksamhetsberättelsen 2021 från Svenska kyrkans ansvarsnämnd där nämnden efterlyste en utredning som skulle klargöra vilka regleringar som är önskvärda för att skapa ett homogentregelsystem kring kyrkans vigningstjänst.

Jag vet inte hur långt kyrkostyrelsen har kommit med denna översyn men här kommer ett anspråkslöst förslag hur man skulle kunna hantera denna komplicerade fråga vad gäller obehörighetsförklaring av biskop i relation till obehörighetsförklaring av präst. Jag menar att en enkel och rimlig lösning kunde vara att göra ändringar i Kyrkoordningen som innebär att prövning av biskops behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst sker i två instanser, dels i Svenska kyrkans ansvarsnämnd vad gäller biskopslöftena, dels i domkapitel vad gäller prästlöftena.

Prövning av biskops behörighet att utöva vigningstjänsten görs idag av Svenska kyrkans ansvarsnämnd enligt 30 kap. kyrkoordningen. Ansvarsnämnden har två alternativa möjligheter till beslut: att prövningen inte föranleder någon obehörighetsförklaring eller att obehörighetsförklara, dvs. fria eller fälla. I det senare fallet blir biskopen inte bara obehörig att utöva biskopsämbetet utan också prästämbetet. Man förlorar såväl mitra och kräkla som sin prästkrage.

Ansvarsnämnden har kompetens att bedöma om en biskop skall förklaras obehörig utifrån de vigningslöften som biskopen avlagt vid biskopsvigningen. Men vigningstjänstens löften skiljer sig åt för de tre uppdrag den omfattar: diakon, präst, biskop. Med den lydelse kyrkoordningen har idag blir en biskop, när han eller hon av ansvarsnämnden förklarats obehörig som biskop, också obehörig att utöva prästämbetet. Man ser då biskopslöftena som en utvidgning av den bas som prästlöftena utgör. Men en biskop, som förklarats obehörig som biskop, har inte prövats med samma förutsättningar vad gäller prästlöftena som när ett domkapitel prövar prästers behörighet. Det kan finnas omständigheter som gör att en obehörighetsförklarad biskop vid en prövning av de avlagda prästlöftena rimligen kunde tilldömas prövotid eller skriftlig erinran som ett alternativ till obehörighet enl. 31 kap. 12§.

Men kyrkoordningen ger inte ansvarsnämnden dessa alternativ som ett domkapitel förfogar över, när prästers eventuella obehörighet bedöms.

En biskop har i sin vigningstjänst avgivit två vigningslöften, prästlöftena vid sin prästvigning, biskopslöftena vid biskopsvigningen. Före prästvigningen har domkapitlet examinerat och godkänt i prästexamen, och biskop och domkapitel har beslutat om prästvigning. Det är därför inte orimligt att domkapitlet, som tagit beslut om prästvigning och genomfört prästexamen, och som erfarenhet av och instrument för att granska prästers eventuella obehörighet, också prövar behörigheten att utöva prästämbetet för den präst som vigts till biskop och förklarats obehörig som sådan av ansvarsnämnden. Prövning av biskops obehörighet skulle då ske i två led. Ansvarsnämnden prövar ämbetsbärarens ev. obehörighet som biskop – dvs. rätten att bära mitra och kräkla. Därefter prövar ett domkapitel ämbetsbärarens ev. obehörighet som präst – dvs. rätten att bära prästkrage för att utöva prästämbetet inom Svenska kyrkan.

Om en biskop av ansvarsnämnden förklaras obehörig vad gäller biskopsämbetet, är det rimligt att ett annat domkapitel, än det där biskopen tjänstgjort, pröva behörigheten vad gäller prästämbetet, förslagsvis domkapitlet i Uppsala stift, alternativt domkapitlet i det stift som ärkebiskopen anvisar.

Sten Janson
ledamot i kyrkomötet, ledamot i Göteborgs stifts domkapitel