Församling eller ”försmalning" - låt olikheterna få utrymme

Som emeritus vikarierar jag ofta i olika församlingar. Jag har märkt att det kan finnas frågor som kyrkfolket kan ha svårt att tala öppet om med dem som styr och ställer i församlingen. En tillfällig präst kan bli en ”ofarlig” och ibland efterlängtad samtalspartner om det svåra.

En sådan fråga är hur man hanterar delegation och kreativitet.

Jag hör klagomål om att kyrkorådet har delegerat alltför mycket till kyrkoherde/arbetsutskott på ett sätt som gör att kyrkoråd och inte minst församlingsråd kan känna sig åsidosatta.  Det finns ju en klar delegationsordning i kyrkoordningen där kyrkoherdens och kyrkorådets ansvar tydliggörs. Men utöver detta kan ett kyrkoråd delegera över ansvar också i andra frågor till kyrkoherde/au. Till exempel när det gäller tillsättande och avslutande (uppsägning) av tjänster. Kyrkoråden har naturligtvis rätt att ge en sådan delegation – men är det en god utveckling för vår kyrka. Riskerar vi att delegera bort demokratin?

En alltför långtgående delegation är fjärran från en luthersk syn där en församling skall kunna välja sina präster. Då blir kyrkoherdarna i storpastoraten alltmer lika de ”patroner” som förr tillsatte sina egna ”lämpliga” präster. Kyrko- och församlingsrådens roll marginaliseras, och de aktiva lekmännens känsla av att vara delaktiga i ”sin” kyrka försvinner.

I utredningen ”Närhet och samverkan” fanns den bärande tanken att man skulle skapa starka ekonomiska enheter (pastorat) som kunde bära de små församlingarna. Men tanken var att det I dessa stora ekonomiska enheter skulle finnas levande församlingsgemenskap runt varje kyrka. Det borde kunna vara möjligt – tänkte i varje fall jag när jag i kyrkomötet stödde denna utredning – att bevara församlingar som burit sin identitet sedan medeltiden. Och i en mångfald kunna låta många förtroendevalda känna sig som bärare av ansvar för sin kyrka. Delegerar vi bort viktiga frågor från ”gräsrotsnivån”, kanske ”gräset” snart vissnar och dör…

I dagarna har jag hört rykten om att man i Göteborgs Domkyrkopastorat planerar att reducera antalet församlingsherdar från 6 till 3, och alltså i så fall utarma enskilda församlingars identitet ytterligare. Det ser i mina ögon ut som en slags församlingssammanläggning, men utan den process och det beslut i stiftsstyrelse som enligt kyrkoordningen krävs för församlingsreglering. 

Med en delegering ”uppåt” riskerar vi att förlora den kreativitet som kan finnas i de mindre sammanhangen. De ”tusen blommorna” får aldrig blomma. 

Jag levde de flesta av mina år som präst, varav 30 som kyrkoherde, i Annedals församling i Göteborg. Församlingen präglades av kreativa medarbetare och ett ”djärvt” kyrkoråd som skapade en betydande verksamhet kring en rad utmanande frågor för samhälle och kyrka.   

Jag undrar om liknande initiativ skulle kunna genomföras i det Göteborgs domkyrkopastorat där Annedal för närvarande ingår. Min upplevelse – hoppas jag har fel – är att likriktning och ekonomiska hänsyn ofta stryper alla ”djärva” initiativ. Vilka kyrkoråd vågar idag ge utrymme åt personer som till synes litet obekvämt tänker ”utanför boxen”? Det sker en ”försmalning” av vår kyrka om vi inte ger utrymme åt personer som har en kreativitet och en karisma som öppnar nya, avgörande sammanhang för kyrkan?

Jag fruktar att en alltför centralstyrd administration med sin effektivisering kan komma att strypa en sådan levande pastoral miljö. Vi behöver förstärka och tydliggöra kyrko- och framför allt församlingsrådens ställning, i stället för att urholka den, och låta de små enheterna kunna bli grogrund för initiativ och föra kyrkan närmare människorna.

Det blir nog ofta så att man tillsätter ”byråkrater” som ledare (kyrkoråd/kyrkoherde) i de stora administrativa enheterna. Och det kan behövas. Men byråkrater påstås ju använda vissa delar av hjärnan medan kreativa entreprenörer sägs använda andra. Gud har väl skapat oss olika. Därför måste olikheten och mångsidigheten få utrymme i Guds kyrka och vi borde aktivt uppmuntra personer och miljöer som utvecklar våra församlingar. Den utveckling jag tycker mig se ställer jag mig ytterst tveksam till.

Bengt Inghammar

Prost, kh emeritus