Församling eller ”försmalning" - låt olikheterna få utrymme

Bengt Inghammar Prost, kh emeritus

Låt de små enheterna bli grogrund för initiativ och kreativitet och föra kyrkan närmare människorna. Foto: Getty 

Med en delegering ”uppåt” riskerar vi att förlora den kreativitet som kan finnas i de mindre sammanhangen. De ”tusen blommorna” får aldrig blomma. 

Som emeritus vikarierar jag ofta i olika församlingar. Jag har märkt att det kan finnas frågor som kyrkfolket kan ha svårt att tala öppet om med dem som styr och ställer i församlingen. En tillfällig präst kan bli en ”ofarlig” och ibland efterlängtad samtalspartner om det svåra.

En sådan fråga är hur man hanterar delegation och kreativitet.

Jag hör klagomål om att kyrkorådet har delegerat alltför mycket till kyrkoherde/arbetsutskott på ett sätt som gör att kyrkoråd och inte minst församlingsråd kan känna sig åsidosatta.  Det finns ju en klar delegationsordning i kyrkoordningen där kyrkoherdens och kyrkorådets ansvar tydliggörs. Men utöver detta kan ett kyrkoråd delegera över ansvar också i andra frågor till kyrkoherde/au. Till exempel när det gäller tillsättande och avslutande (uppsägning) av tjänster. Kyrkoråden har naturligtvis rätt att ge en sådan delegation – men är det en god utveckling för vår kyrka. Riskerar vi att delegera bort demokratin?

En alltför långtgående delegation är fjärran från en luthersk syn där en församling skall kunna välja sina präster. Då blir kyrkoherdarna i storpastoraten alltmer lika de ”patroner” som förr tillsatte sina egna ”lämpliga” präster. Kyrko- och församlingsrådens roll marginaliseras, och de aktiva lekmännens känsla av att vara delaktiga i ”sin” kyrka försvinner.

I utredningen ”Närhet och samverkan” fanns den bärande tanken att man skulle skapa starka ekonomiska enheter (pastorat) som kunde bära de små församlingarna. Men tanken var att det I dessa stora ekonomiska enheter skulle finnas levande församlingsgemenskap runt varje kyrka. Det borde kunna vara möjligt – tänkte i varje fall jag när jag i kyrkomötet stödde denna utredning – att bevara församlingar som burit sin identitet sedan medeltiden. Och i en mångfald kunna låta många förtroendevalda känna sig som bärare av ansvar för sin kyrka. Delegerar vi bort viktiga frågor från ”gräsrotsnivån”, kanske ”gräset” snart vissnar och dör…

I dagarna har jag hört rykten om att man i Göteborgs Domkyrkopastorat planerar att reducera antalet församlingsherdar från 6 till 3, och alltså i så fall utarma enskilda församlingars identitet ytterligare. Det ser i mina ögon ut som en slags församlingssammanläggning, men utan den process och det beslut i stiftsstyrelse som enligt kyrkoordningen krävs för församlingsreglering. 

Med en delegering ”uppåt” riskerar vi att förlora den kreativitet som kan finnas i de mindre sammanhangen. De ”tusen blommorna” får aldrig blomma. 

Jag levde de flesta av mina år som präst, varav 30 som kyrkoherde, i Annedals församling i Göteborg. Församlingen präglades av kreativa medarbetare och ett ”djärvt” kyrkoråd som skapade en betydande verksamhet kring en rad utmanande frågor för samhälle och kyrka.   

Jag undrar om liknande initiativ skulle kunna genomföras i det Göteborgs domkyrkopastorat där Annedal för närvarande ingår. Min upplevelse – hoppas jag har fel – är att likriktning och ekonomiska hänsyn ofta stryper alla ”djärva” initiativ. Vilka kyrkoråd vågar idag ge utrymme åt personer som till synes litet obekvämt tänker ”utanför boxen”? Det sker en ”försmalning” av vår kyrka om vi inte ger utrymme åt personer som har en kreativitet och en karisma som öppnar nya, avgörande sammanhang för kyrkan?

Jag fruktar att en alltför centralstyrd administration med sin effektivisering kan komma att strypa en sådan levande pastoral miljö. Vi behöver förstärka och tydliggöra kyrko- och framför allt församlingsrådens ställning, i stället för att urholka den, och låta de små enheterna kunna bli grogrund för initiativ och föra kyrkan närmare människorna.

Det blir nog ofta så att man tillsätter ”byråkrater” som ledare (kyrkoråd/kyrkoherde) i de stora administrativa enheterna. Och det kan behövas. Men byråkrater påstås ju använda vissa delar av hjärnan medan kreativa entreprenörer sägs använda andra. Gud har väl skapat oss olika. Därför måste olikheten och mångsidigheten få utrymme i Guds kyrka och vi borde aktivt uppmuntra personer och miljöer som utvecklar våra församlingar. Den utveckling jag tycker mig se ställer jag mig ytterst tveksam till.

Bengt Inghammar

Prost, kh emeritus

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

5 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Markus
Hade varit bra om ÖKA tänkt på detta när man röstade om strukturreformen "Närhet och samverkan". Den gången var Frimodig Kyrka, som så ofta, en av de få kritiska rösterna som såg klart bortom alla fagra ord.
Mikael
Goda tankar. Känns som om utvecklingen lever sitt eget liv utan att någon egentligen vet vem som leder denna. Tror också på att vägen framåt är att stärka församlingsrådens ställning. Mer mandat att ta verkliga beslut. Om inte blir det nog svårt i längden att engagera människor. Även om jag är osäker på om titeln församlingsherde verkligen finns i kyrkoordningen så är den rollen superviktig att se till att den lokala förankringen förblir intakt. Anar skav lite här och där, men det är väl inget nytt. Utmaningen är kanske även att vi har bilder att kyrkan ska vara på lika många ställen, ha lika mycket verksamhet och att vi alltid ska ha varje kyrkobyggnad som nu. Den bilden behöver vi kanske göra upp med. Framtidens kyrka i svenskyrklig form gissar jag är radikalt mycket mindre än vi nog vågar tänka. .
Nils
Om vi ser till skräckexemplet Malmö, så har centraliseringen gått så långt att även församlingsherdarna är ”storkyrkoherdar” med 2-3 ”pastorala råd” ytan inflytande, 2-3 arbetslag som ska fungera som 1 och 2-3 gudstjänstfirande församlingar. Stiften borde ingripa. Vad som händer nu är att storpastoratet sakta blir egna små stift med maktfullkomliga självutnämnda småbiskopar.
Mikael
Jau, detta Malmö som exempel... För att ändå lägga till något kring det: Det finns ett av kyrkorådet taget inriktningsbeslut och det är att varje församling leds av ett församlingsråd och en församlingsherde med målsättningen att varje församling ska arbeta som ett sammanhållet arbetslag. Detta utesluter inte att man kan värna den lokala kyrkans gudstjänstfirande gemenskap. Kanske kan man till och med förstärka den. Om man ger församlingsråden stadga och mandat så att besluten kommer närmare människorna som bor, ber, lever och verkar inom församlingens gränser. Och läser man kyrkoordningen så talar den både om altare och geografi. Tänker att det är spelplanen man får försöka förhålla sig till. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det som kan oroa (yes, bland mycket annat) är frånvaron av begreppet församlingsherde i kyrkoordningen. Tänker att det är viktigt att när strukturer växer fram att de hänger ihop. En församlingsherde kan ha 50 medarbetare, 20.000 medlemmar, 50.000 boende inom församlingens gränser och 150.000 personer som snurrar under vistelsebegreppet. Om begreppet nu skall finnas.
Nils
Oj, det kanske stämmer att församlingsherdar inte regleras i KO. Oroväckande att man bygger organisation kring dessa oreglerade funktioner. Det blir mycket skört - och oklart kan jag tänka mig vilket mandat man har osv.