Hoppas på uppdatering av brev om nattvarden

När nu professor Sven Erik Brodd skriver om sin reaktion på det nya biskopsbrevet om nattvarden blir jag inspirerad att göra det samma. Jag vill förmedla några stråk som jag mött i egen och andras fromhet och som jag menar har relevans för hur nattvarden uppfattas.

Jag menar att biskopsbrevet rymmer väldigt mycket gott och att den löpande texten oftast är föredömligt enkel och trofast mot mysteriet. Det är frågor och svar som jag har problem med, då det för mig inte kan finnas något konsekrerat bröd som inte bär Kristi närvaro. Grunden för detta är i mitt fall en sakramental grundsyn på tillvaron.

Sakramentet avtecknas inte mot en profan värld utan mot en sakramental värld, fylld av den Treeniga Gudens närvaro in i minsta detalj av kosmos. Jag har i min avhandling om dopet försökt att skriva fram denna trinitariska teologi, som är en gåva också i relation till dopet.

Sakrament blir med denna grundsyn en förtätning av mysteriet. Eller med annat bildspråk en källa som rinner fram ur den fördolda treeniga gemenskap som genomströmmar hela tillvaron.  Med en sådan grundsyn blir det omöjligt att säga att tillbedjan vid sakramentet är oförenlig med vår teologiska grundsyn. Det blir också omöjligt att säga att Kristi närvaro inte skulle vara förblivande i brödet och vinet efter det att nattvardsmåltiden avslutats.

Fostrad som jag en gång är av Sven Kroon och Hans Blennow, en gång präster i Lunds stift, har jag lärt mig att förvara det redan konsekrerade brödet under nattvardsmässan eller högmässan utanför corporalet, och att tydligt skilja mellan det redan konsekrerade och det inte konsekrerade. Den källa som rinner fram i sakramentets frambärande, kan inte rinna tillbaka, som om den vore en flodbädd som utsattes för intensivt brännhet sol och hela flodbädden torkade ut.

Vad jag förstår är denna syn på Kristi förblivande närvaro i sakramenten även förenlig med Martin Luthers nattvardssyn, ibland mera explicit uttryckt som i av Brodd hänvisade breven angående Wolferinus. I dag, när vi står med de fem imperativen från Lunds domkyrka på reformationsdagen 2016, bör vi ta fasta på vad som är gemensamt också mellan den romersk katolska kyrkan och Svenska kyrkan. Vi bör i vårt språk söka oss nära varandra utan att förlora respekten för skillnader.

I dag, när hela vår klimat och miljöskadedrabbade värld ropar efter en sakramental grundsyn på tillvaron, som helig och värd all vår respekt och omsorg i handhavande, blir prästernas handhavande av sakramenten en symbol för hur vi handskas alla med vår jord. Det är också helt förenligt med BEM, den ekumeniska texten om dop, nattvard, ämbete, att ha ett strikt handhavande av nattvardens överblivna bröd och vin. Det är slarvet med jordiskt himmelska ting som här ifrågasätts, inte omsorgen.

Den praxis som jag upplevt då jag som präst fått gå med mässans bröd och vin till sjuk församlingsbo har varit en rik upplevelse av församlingens samhörighet, utan att instiftelseorden behövt läsas på nytt. Så tror jag att det som biskopsbrevet benämner reservata främst ska förstås, som en utvidgning av mässans gemenskap till den som inte kan gå dit själv men gärna hade velat. Det får gärna fortsatt handhavas av präst som bär huvudansvaret för sakramentens handhavande i församlingen.

Slutligen hoppas jag på en tid för dialog och samtal och att vi till slut får se en uppdatering av Biskoparnas brev om nattvarden, som så föredömligt gjorts med Biskopsbrevet om klimatet.

Anna Karin Hammar
präst och teolog