I radiogudstjänsten förtar ytan djupet

Tomas Andersson Wij skrev en gång att han inte vill möta perfekta präster i gudstjänsten. Om han går på en gudstjänst och möter en präst som utstrålar perfektion i ord och liturgisk handling, så är det en präst som han aldrig skulle vända sig till för själavårdande samtal. 

Tomas Andersson Wij menade att han söker kyrkan och Gud därför att han själv inte är perfekt och att han då inte vill möta en perfekt präst. För vad skulle denna präst ha att säga honom, och vad skulle Tomas Andersson Wij våga säga till prästen?

Det här upplever jag är det som sker i radiogudstjänsterna om söndagarna i Sveriges Radio P1. Det som slår mig, de gånger det är en församling ur Svenska kyrkan som firar gudstjänsten, är just ordet perfektion. Allt är så perfekt genomfört! Det är ofta inhyrda solister som sjunger svåra stycken helt perfekt. 

De sjunger så vackert så att det gör ont, inte en fel ton eller någon som sjunger falskt. I församlingssången hör man ibland hur församlingen är nedtonad så att kören eller de proffsiga musikerna hörs mest. 

Och prästen har verkligen ansträngt sig, det hörs. Tonen i tilltalet är som hämtat från en föreställning på Dramaten. Man hör en perfekt intonation med ett vackert språkbruk. Det känns som om prästen som predikar har tagits ur verksamheten i en månad innan gudstjänsten för att skriva den bästa predikan i sitt liv! Och det låter som om det är Jan Malmsjö eller Margaretha Krook som är präst. 

Det jag hör i radion är att liturgin trycks undan av koreografin. Jag vet nu inte varför det är så. Kanske är det Sveriges radios krav på gudstjänsten som underhållning som drivit fram detta. Kanske är det församlingen som känner att detta är en morot i församlingslivet som inte får slarvas bort, så man känner att man måste ta i från tårna.  

Jag förstår att alla vill väl. Men när prästen i radion talar om vikten av att gå på djupet med sin relation med Gud och samtidigt möter detta med perfektion och yta i gudstjänsten, hur grunt blir inte det djupet då? Hur tomma blir inte orden om livets allvarliga sidor, när de avlöses av den absolut perfekta körsången och med en kantor i bakgrunden som får pianot att låta som snöflingor? 

Men även innerligheten försvinner för mig då. Det låter som om hen som predikar inte är en del av livet, utan att hen står vid sidan om och från avstånd betraktar människors kamp med livet och relationen med Gud. Som om livet inte angår hen! 

Det är som sagt svårt att avgöra vems önskningar som går först vid en radiogudstjänst. Sveriges radios eller församlingens? Men det tar inte ifrån församlingens ansvar att man måste reflektera över vilka signaler man vill sända ut till lyssnarna. Tage Danielsson ord ”Det är proffsen som gör så att rosorna dör, ge mig hellre en glad amatör” tåls att tänkas på, när Sveriges radio hör av sig. 

För vad händer med alkoholisten som i sin bakfylla på söndagsförmiddagen slår på P1 och möts av en teaterföreställning mer än av en gudstjänst? Finns det något som väcker hopp, något som väcker längtan och drömmar efter ett annat liv? Finns det något i radiogudstjänsten som kan lyfta ångest och skam från denna människas axlar, när denna människa möter en gudstjänst, en präst och i förlängningen en församling som signalerar att man är perfekt?  

Radiogudstjänsterna är oerhört viktiga. De når ut till dem som inte har möjlighet att ta sig till en kyrka.  Jag har djup förståelse för att alla vill väl vid en radiogudstjänst. 

Men tänk om dessa gudstjänster skapar mer distans än kontakt? Tänk om dessa gudstjänster skapar en dissonans i lyssnaren när man hör att det som sägs inte stämmer med det som görs i gudstjänsten. 

Jag tror att alla församlingar måste ta sig en rejäl fundering med vad man vill när Sveriges radio hör av sig. Ett sätt kan vara att sträva efter att inte göra något väsen av det utan fira radiogudstjänst som alla andra söndagar om året. Som en del av församlingens vanliga liv. 

Anders Sterzel 

präst

Redvägs församling

Skara stift