Idyllisk bild av Nicea förvillar

REPLIK

Segrarna skriver historien. Det vet alla. Också på den kristna kyrkans historia har de teologiska segrarna haft i det närmaste monopol genom århundradena. Därför får vi oss fortfarande till livs segrarnas tolkningar av kyrkomötet i Nicea år 325 och därmed av hur den nicenska trosbekännelsen kom till.

Som i biskop Mikael Mogrens fromma betraktelse ”Öppet brev till ledamöterna i Nicea”. Och som i (min gamle studiekamrat) Michael Öjermos debattinlägg den 19 mars.

Det är en idyllisk bild biskop Mogren målar upp av vördnadsbjudande kejsare, patriarker, biskopar och andra i det vackra Nicea. Det stämmer med Mogrens egen sympatiskt ireniska framtoning. Men frågan är verkligen om denna pastorala bild stämmer med verkligheten.

Beryktad är till exempel historien om hur sedermera Sankt Nikolaus (jultomten, ni vet) blev så upprörd på ”kättaren” Arius på mötet att han gick fram och lappade till honom.

Michael Öjermo skriver å sin sida att ”konciliet… lyckades ena kyrkan kring vad som är kristendom.” Jag undrar det jag. Tiden efter 325 präglades i själva verket av på nytt uppblossande och våldsamma teologiska strider bland kristna i det romerska riket.

Biskopar fördömde varandra på löpande band. Och olika sidor tog statsmakten till hjälp för att framtvinga den enighet som förvisso inte kom av sig själv. När biskop Athanasius år 367 fördömde somliga kristna skrifter som heretiska blev det ett tydligt incitament för en massiv förstörelse av alternativa evangelier och andra urkristna skrifter. Tack och lov obstruerade en del munkar i Egypten och gömde undan en del av de misshagliga skrifterna.

Och återigen, kyrkomötet i Nicea: Kejsar Konstantin hade upptäckt att kristendomen kunde tjäna honom väl som maktmedel. Men det fanns ju så många olika kristna grupper, med sinsemellan olika teologi. Och mångfald lämpar sig dåligt för maktspråk. Därför behövde biskoparna ta sig samman. Och kyrkorna, glada över plötsligt statligt erkännande och nya privilegier, lydde.

Vad man åstadkom var en vacker dikt, en hymn fylld med hellenistisk filosofi och spekulation. Men det handlar om segrarnas partsinlaga i den teologiska debatten. Segrarnas version av kristendomen. Och, låt oss erkänna det, en text som är väldigt långt från den förkunnelse som evangeliernas Jesus stod för.

Christer Hugo,
präst i Huddinge pastorat