Juridiska hinder för nödvändig samverkan om krematorier

Coronakrisen har satt nytt ljus på ett dilemma som länge funnits. När krematoriernas kapacitet pressas till det yttersta blir samverkan mellan olika aktörer extra viktig. Visserligen har alltid krematorier hjälpt varandra vid stillestånd på grund av ommurning av ugnar etc, men trots samarbete finns i dag mycket lite samordning när det gäller vilka som ska bygga krematorier och var de ska ligga.

Varje församling bestämmer suveränt hur den vill göra, bygga eget krematorium eller sluta avtal med annan församling. Detta kan medföra att det blir överkapacitet i vissa delar i landet och brist i andra.

Fram tills nu har det inte funnits någon överordnad instans som ser till att krematorier hamnar där de behövs mest och där transportavstånd minimeras, en fråga av nationellt intresse!

Sedan ett år har vi en samordnare för Svenska kyrkans begravningsverksamhet, nämligen Eva Årbrandt Johansson. Det är vi mycket glada för och ser fram emot den samordning över riket och församlings- och pastoratsgränser som detta kan innebära. Den naturliga samarbetsparten i detta anser vi är SKKF med sitt landsövergripande perspektiv. Dessutom finns ju Krematorieutredningen från 2017 som grund, där befintlig och framtida kapacitet kan utläsas, och det finns prognoser förbefolkningsutveckling och mortalitet.

Nedanstående exempel från vår egen församling visar ett dilemma i dag:

Silverdals krematorium i Sollentuna byggdes 1969. Det byggdes med en ugn med rökgasrening. 1993 ställdes vi inför valet att bygga ut Silverdals krematorium till två ugnar. Efter visst utredande beslöt vi att bygga ut med ytterligare en ugn, men vi byggde med bara en rökgasrening, vilket gör anläggningen känslig för driftstörningar. Blir det problem, blir båda ugnarna stående. Detta, och att rökgasreningen är svåråtkomlig vid rengöring och filterbyten, nya krav på arbetsmiljö med mera, har gjort att vi ännu en gång står inför valet att bygga till och bygga om.

En utredning för ombyggnad har gjorts, med förslag på att bygga ut till två ugnar med separata rökgasreningar eller att gå ner till endast en ugn. Det optimala alternativet är naturligtvis två nya ugnar med nya separata rökgasreningar.

Dilemmat är att Sollentuna församling, i samtliga alternativ, får stå för kostnader och risker.

Ett av alternativen är alltså att ha bara en ugn och betjäna endast kontraktets församlingar, (vilket är vår enda skyldighet). Då får övriga anslutna församlingar problem. Silverdal är det enda krematoriet i Stockholms norra förorter. Vi har tillstånd för 3 000 kremationer, ett tak som det nu ser ut som vi kommer att överskrida detta år och för ett par år sedan var vi tvungna att säga upp en avtalsförsamling. Blir det fler kanske de kan få avtal med Stockholm eller Uppsala, som i dag har viss överkapacitet, enligt krematorieutredningen. Men hur kommer det att se ut på lång sikt?

Vi kontaktade pastoratets församlingar och frågade oss om vi skulle kunna skapa en samfällighet, ett bolag eller liknande, för att fördela kostnaderna för krematorieverksamheten. Intresse fanns från samtliga, men stötte på patrull när vi konsulterade juristen på Skao eftersom ”krematorier får anordnas och hållas, bara av den som innehar en allmän begravningsplats, eller av en församling”.

Begravningslagens tredje kapitel, paragraf 1, sätter alltså stopp för en sådan samverkan. Det här blir kanske samordnarens första uppgift att lösa? Att se till att de juridiska hindren för olika former av samverkan försvinner. Det måste gå att bilda till exempel krematoriesamfälligheter över församlingsgränserna. Och, som sagt, detta är en fråga av nationellt intresse, när befolkningen växer och kremationerna ökar.

Henrik von Vegesack
ordförande i begravningsutskottet, Sollentuna församling
Per-Åke Jonsved 
vice ordförande i begravningsutskottet, Sollentuna församling