En kyrka är inte skapad för konkurrens - så varför begravningsbyråer?

När man inte verkar i en församling, och kanske inte läser Kyrkans Tidning varje vecka kan det uppstå en känsla av yrvakenhet när man läser om vissa företeelser i vår kyrka. Det som fått mig att haja till är frågan om kyrkliga begravningsbyråer och anmälningar hit och dit.

Jag vill därför ställa en genuin, och kanske obegåvad fråga; vilka är de teologiska motiven bakom intresset för att Svenska kyrkan ska bedriva begravningsbyrå? På vilket sätt stöder det församlingarna i den grundläggande uppgiften och hur bidrar det till att bygga församling?

Kan det vara så att det endast är en flykt när vi själva inte längre hittar motivation till att utföra kyrkans egentliga uppdrag? Är det ett ihåligt försök att göra sig ”relevant”, oavsett på vilket sätt. Eller handlar det helt enkelt om snöd vinning, en vilja att leka med de stora grabbarna? Även om jag troligen är dåligt insatt så har jag aldrig sett en grundad teologisk motivering i frågan.

En församling och en kyrka är inte skapad för konkurrens utan för samverkan och samarbete, så hur avser man hantera det faktum att man nu ska bli en konkurrerande aktör bland andra. Hur tänker man behålla sitt oberoende, och sin trovärdighet, när man både ska vara själasörjare och samtidigt komma stickande med en faktura?

Jag har själv erfarenhet av att leda en organisation som vilar på en tydlig kristen grund, med en diakonal kallelse, men där ekonomi och det omgivande samhällets krav ständigt är en distraktion som behöver hanteras. Jag vet också att andra professioners inflytande och drivkrafter behöver hanteras. Allt detta kräver ett ständigt arbete och en ständig dialog kring uppdragets kärna. Finns den när det gäller frågan om kyrkliga begravningsbyråer? Hur mycket är vi beredda att kompromissa för att kapa åt oss en del av en marknad? Och återigen, varför ska vi göra detta?

Stefan Nilsson, direktor Ersta diakoni