De döda förtjänar levande musik på sin begravning

Det höjs ständigt röster om den annalkande kyrkomusikerkrisen och den hotande framtiden där de få som utbildas inte på långa vägar kan fylla platserna efter de många som pensioneras. Samtidigt jobbas det, säkert utan att det är meningen, hårt på att göra sig oberoende av just kyrkomusiker. 

Det är begravningsverksamheten som avses och det faktum att man på många håll allt oftare ersätter den levande musiken med inspelad i begravningsgudstjänsterna.

Det finns kollegor som sitter av begravningsgudstjänster på orgelpallen och lyssnar till inspelad orgelmusik enbart för att spela två psalmer. Denna trend får åtminstone mig att undra hur tankarna går bland begravningsentreprenörer, präster och arbetsgivare och den ger mig anledning att pränta några egna tankar, som kan vara till ledning när man ska ta ställning i frågan.

Begravningsbyråerna till att börja med. Dessa har ett ekonomiskt intresse och goda skäl att försöka göra sina kunder nöjda. Kunderna är sorgehus som ofta saknar begrepp om vad en begravningsgudstjänst innebär mer än att man ska ha den gjord, gärna så personlig som möjligt.

De byråer jag har i min närhet är mycket proffsiga och inser att levande musik är att föredra, men de kan inte argumentera mot kundens önskemål om det inte finns uttalat någon policy från kyrkan. Entreprenören kan tala varmt för att den sjungande kyrkomusikern kommer att framföra Stad i ljus på ett fullt nöjaktigt sätt, men om kunden vill höra Tommy Körbergs inspelning, så behövs det tyngre artilleri för argumentationen. Då behövs att det från kyrkans håll göras tydligt, att begravningen är en gudstjänst och vad det innebär för musiken.

Detta leder oss till prästen. Prästen är ofta den enda från kyrkan som sorgehuset möter inför en begravning. Om det inte finns en policy i församlingen för vad som gäller vid förrättningar, blir det upp till den enskilda prästen att besluta vad gudstjänsten ska innehålla. Prästen verkar sällan ha tyngre argumentationsartilleri än begravningsbyrån, vilket är konstigt. Det är såklart inte helt enkelt att förklara för en skara sörjande kyrkoovana vad det innebär att fira gudstjänst och att begravningen är en sådan, men det är faktiskt en uppgift som prästen har! 

”Får de inte som de vill, tar de en borgerlig akt”, sägs ibland. Ja, men i de fallen kanske det är det bästa?

Under mina trettio år som kyrkomusiker har jag nämligen upplevt många gånger att mycket mer händer i rummet när jag spelar eller sjunger live jämfört med när musiken spelas upp i högtalarna. En sång, som man älskar och känner igen, men som någon tagit sig tid att lära sig och sjunger vid just det laddade tillfället, utlöser så mycket mer (märkbara) känslor! 

Att få igång känslorna borde vara ett av målen med begravningsgudstjänsten. I kyrkan, om någonstans, kan man kan låta tårarna komma. En sång, sjungen av en levande människa vid begravningen, är en sorgens katalysator på ett sätt som en inspelning aldrig riktigt kan bli.

Arbetslaget måste ha pratat igenom vad en gudstjänst är, vad den kan och inte kan innehålla samt hur vi gör för att det alltid ska bli som vi bestämt. Detta ska prästen, i sitt möte med sorgehus som mer ser kyrkan som en serviceinrättning, kunna ha som stöd när hen förklarar vad som gäller.

Tre tunga argument för levande musik, färdiga att ingå i vår policy:

• Begravningen är en levande gudstjänst, där vi använder levande tal, sång och musik.
• Musik framförd live i rummet främjar sorgeprocessen.
• Finns verkligt ömmande skäl att ha en inspelning med, bör den placeras som en del av griftetalet
  och inte istället för gudstjänstens levande musikinslag.

Men det svåra är inte att skriva en policy utan att hålla sig trogen den. Det gäller att ha en policy som alla vill följa, med betoning på vill. En arbetsgivare kan ta fram en policy och ålägga arbetslaget att hålla sig till den, men är den inte en gemensam produkt kommer det att hittas kryphål i dokumentet.
 
Detta leder över till arbetsgivaren och dess perspektiv. Hur en arbetsgivare kan skänka bort arbetstid så som blir fallet med personal som sitter på sin arbetsplats och nästan tvingas rulla tummarna? Arbetsgivaren borde intressera sig för att få ut det som den betalar musikern för, nämligen att framföra musik. Det förvånar mig, att inte ett ljud hörs från arbetsgivarhåll i denna fråga. Är det så illa, att arbetsgivaren inte förstår skillnaden?

Eller är det så att om kyrkomusikerns uppgifter i framtiden inte efterfrågas utan blir allt färre, så blir ju inte kyrkomusikerbristen så skriande och vi kan sitta lugnt i båten och så småningom se ett yrke dö ut?

Maria Löfberg, försteorganist i Falkenberg