KG Hammar utmålar Hammarskjöld som ett helgon

Med anledning av KG Hammars nyutkomna bok Den längsta resan på bokförlaget Polaris känner jag mig manad att låta andra röster om Dag Hammarskjöld komma fram än vad den hittills hagiografiska skildringen av honom har visat och där KG Hammar har varit en av de främsta hagiograferna. Han lyfter fram Vägmärken på ett sådant sätt att man får en känsla av att den står i paritet med de fyra evangelierna. 

Få har observerat att W.A. Auden, som tillsammans med Leif Sjöberg har översatt Vägmärken till engelska skriver i sitt förord att om han hade fått ansvaret för publiceringen av Vägmärken hade han utelämnat brevet, som var ställt till Leif Belfrage. Han skulle ha utlämnat det på grund av en enda mening i brevet, nämligen ”Anteckningarna ger den enda riktiga profile som kan tecknas.” Detta påstående är både falskt och missledande anser Auden: ”No man can draw his own profile correctly/…/The truth is that our friends – and our enemies – always know us better than we know ourselves.”

Till och med Mats Svegfors, som står i den hagiografiska traditionen kan skriva i sin bok Dag Hammarskjöld: Den förste moderne svensken (2005): ”Det är tveksamt om detta är ett ärligt sätt att skriva. Det inbjuder till i stort sett godtyckliga tolkningar.” Även R Lipsey skriver i sitt stora verk Dag Hammarskjöld A life från 2013: ”We have in Markings what he wished us to have”.

Man måste, anser jag, nalkas Vägmärken med stora reservationer bland annat av den anledningen att det bevarade arkivmaterialet är selektivt då Dag Hammarskjöld sett till att vissa delar av brevsamlingen har bränts.

Greta Belfrage, maka till Leif Belfrage, till vilken Dag Hammarskjöld hade överlämnat Vägmärken skriver i ett brev till Georg Ivan Smith 14 september 1963: ”But we, who knew him and knew his many other profiles, will never forget those when reading of his bitter loneliness in the middle of action and friends.” Och i slutet av detta brev skriver hon. ”This profile that Dag himself thinks is the only adequate one will add something to your picture of him, but it certainly is not the whole truth, impossible as it is for us all to see ourselves from all angles, sincere though we may be.”

Om någon skulle bli stött över vad jag kallar för "Hammarskjöldkulten" vill jag bara påminna om vad försvarsstabschefen Curt Göransson i efterhand minns av den samling som kom tillstånd på Gärdet i Stockholm vid beskedet om Hammarskjölds död. Han skriver ”Det var ju den stora uppmarschen till Gärdet och jag vet inte hur många hundratusen det var – det var ju nästan som en kult, en Hammarskjöldkult…”.

Det gäller att upptäcka att släkten Hammarskjöld, enligt min mening, hade en tendens att se till att den ”rätta” versionen alltid skulle gälla. När Örjan Appelqvist i Om Dag Hammarskjölds roll i fyrtiotalets svenska regeringspolitik (2005) skildrar revalveringen 1946 skriver han ”En reservation får göras när det gäller Kungliga bibliotekets arkivsamling: det är uppenbart att samlingen genomgåtts av Hammarskjöld personligen och är arrangerad så att den skall frita honom från anklagelsen om vanstyre.” Appelqvist skriver vidare angående valutakrisen 1947 om ett dokument Hammarskjöld sammanställde ”för att inför historien rentvå sig själv från kritik för passivitet.”

Dag kan skriva till sin bror Bo på julaftonen 1953 och uttrycka sin oro över att Sten den tredje brodern tänker skriva en minnesbok. Sten stod ofta för en annan historieskrivning än den familjen bestämt sig för.

Vägmärken är verkligen inte huvudnyckeln som KG Hammar hävdar för att förstå Dag Hammarskjöld och när Per Wirtén skriver att han tyckt att Hammarskjölds fromhet ”doftat pekoral” kan det kännas befriande efter att ha läst alla hagiografiska skildringar av Dag Hammarskjöld, skildringar som slår vakt om att inga andra tolkningar får förekomma.

Som ett av de värsta exemplen finner jag Mats Svegfors som i sin bok om Dag Hammarskjöld gett det sista kapitlet överskriften: Den postuma hädelsen. Han tar upp Olof Lagercrantz recension av Vägmärken. Svegfors skriver: ”Om än tryckta i en dagstidning kommer den dom orden fäller att bestå. Att skriva i en dagstidning är som att skriva i vatten. Men ibland fryser vattnet till is, is som aldrig smälter, is vars hårdhet och kyla bara tilltar med tiden. Men domen fäller inte den döde författaren. De fäller recensenten Olof Lagercrantz, det sekulariserade Sveriges överstepräst." 

Man häpnar som läsare över det ursinne som tycks ligga bakom orden av Svegfors. Han upprördes över och betraktade som en hädelse att Lagercrantz hos Hammarskjöld ville se en begynnande Kristusidentifikation.

Recensionen av Lagercrantz var införd i Dagens Nyheter den 18 oktober 1963. Går man till recensionen kan man knappast finna den hårdhet och kyla som Mats Svegfors vill måla upp och Georg Landberg t.ex. talar om Lagercrantz moderata kritik. Tvärtom talar Lagercrantz både erkännande ord om Hammarskjölds begåvning och mångsidighet som visar sig i delar av Vägmärken. Men det Lagercrantz har svårt för är dels hur Hammarskjöld ”parallelliserar sitt eget liv med Jesus” och dels hur en sådan Jesusroll påverkar en generalsekreterares handlingar. Lagercrantz skriver att en internationell tjänsteman som generalsekreteraren i Förenta nationerna ”…skall lära sig att förstå utgångspunkterna för dem som
tar till orda i församlingen, men inte erbjuda dem sin egen sanning”.

Kort sagt, bilden av Hammarskjöld som hagiograferna vill skall vara den enda bilden är falsk.

Lars Djerf, författare till boken Dag Hammarskjöld – En psykobiografi (Ekström & Garay, 2020)