Klimathotet är på riktigt, men det är även fredsbristen

Efter år av drömmande åkte jag och min kompis Elin förra veckan till Mocambique för att fira påsk. För henne var det att återvända till det land hon spenderat mycket tid i som ung, för mig var det att få upptäcka ett nytt land och en ny kyrka. Bakgrunden är det samarbete som Västerås stift har med Lebombo stift sedan många år.

Tack vare stöd från Lunds Missionssällskap och Västerås stift spenderade vi en vecka i Maputo och firade under påskhelgen inte mindre än fem mässor i fyra olika kyrkor. Vi bjöds på påsklunch, fick lära oss om traditionen att förnya sina doplöften under påsken, hann bli rejält trötta under en fyra timmar lång långfredagsmässa, och fick fundera på allt det som förenar oss – men också det som gör oss olika – som kyrkor och som kulturer. Vi inspirerades av Lebombo stifts glädje kring insamlingen av kollekten, av deras trummor och dans i gudstjänsten, av hur enkelt de skiftar mellan portugisiska och olika lokala språk under mässan, och inte minst av kärleken och värmen i fridshälsningen.

Vi har mycket att lära.

Just nu pågår en hätsk debatt kring flygandets vara eller icke vara. Biskop Tyrbergs inspel kommer med dåligt underbyggda argument, men han lyfter fram en viktig sak: klimatarbetet får inte stå i motsats till fredsarbetet. Klimatarbetet är djupt teologiskt och en av vår tids viktigaste frågor, men det är inte vår tids enda fråga. Lika viktigt är fredsarbetet i en tid av ökad polarisering och våld, fattigdom och krig.

Det är ingen ny spaning att Svenska kyrkans utveckling av det internationella arbetet till Act Svenska kyrkan har bidragit till att skapa distans till det internationella arbetet. Det konstaterades av Kyrkans Tidnings ledarsida så sent som för någon vecka sedan, och liknande slutsatser dras av Anders Wejryd i avhandlingen Lutherhjälpen som försvann.

Idag är Svenska kyrkans internationella arbete till hög grad att samla in pengar till en biståndsorganisation, utan någon vidare kunskap om, eller kontakt med, mottagarna av gåvorna. I mångt och mycket är Act Svenska kyrkan som vilken annan biståndsorganisation som helst.

Det mellanmänskliga internationella arbetet, som knyter Svenska kyrkans medlemmar till den världsvida kyrkan, har drastiskt försämrats. Vänstifts- och vänförsamlingsarbetet måste värnas. För oss i Sverige har detta arbete till synes blivit en nedprioriterad fråga. Det är ett viktigt fredsarbete som kräver flygresor, som inte får stå i motsats till klimatarbetet. Vi måste värna om det mellanmänskliga internationella ekumeniska arbetet, ett arbete som landar utanför Act Svenska kyrkans organisation.

För oss låter det mest som en rolig grej att få åka ut i världen och se andra kyrkor och kulturer – en rolig grej vi kan spara in på, kanske till förmån för minskat flygande och ökat klimatarbete. Men då missar vi hur mycket vi gynnas av starka band till våra vänner i den världsvida kyrkan. Vi missar också hur beroende andra är av det vi ser som en rolig grej. Flera gånger under vår resas gång satte vår kontaktperson, Fader Mauricio, oss ner och berättade om hur viktig deras kontakt med Västerås stift är. Om hur det skapar trovärdighet. Om hur de önskar att en person från Svenska kyrkan kunde komma och jobba hos dem en tid för att öka transparensen i det sociala arbetet. Hur de vill utveckla sin kyrkas arbete och önskar stöd – praktiskt, teologiskt och ekonomiskt – för att kunna förverkliga sina drömmar.

Klimathotet är på riktigt, men det är även fredsbristen vi står inför. Som kristna måste vi se helheten, och som kyrklig organisation är vi stor nog att jobba med flera saker samtidigt. Så låt oss fortsätta med klimatarbetet. Men låt oss också återta vårt internationella engagemang och minnas att som världsvid kyrka kan vi bidra till världsfred.

Och att jobba för världsfred på alla sätt vi kan är vår förbannade skyldighet som kristna.

Lina Landström, teolog