För att komma framåt måste vi ställa rätt frågor

I skrivande stund har terrorismen återigen visat sitt våldsamma och intoleranta ansikte. En rad terrordåd med islamistiska förtecken har den senaste tiden kastat mörka skuggor över världen. För Europas vidkommande var startskottet den här gången mordet på den franske läraren Samuel Paty som, i undervisningssyfte om yttrandefrihet, hade visat karikatyrer av profeten Muhammed.

Dådet följdes av ytterligare hatbrott när tre personer mördades i katedralen i Nice. Vidare den här veckan inträffade ett attentat i Wien: fyra personer dödades och flera skadades vid ett antal skjutningar i centrala delar av staden, bland annat i närheten av en synagoga. ”Angriparna sköt mot folk som satt vid barerna”, berättade rabbin Schlomo Hofmeister (SvD 3/11).

Frågorna är som så ofta fler än svaren. Hur länge ska polarisering och terror fortgå? Hur stora spänningar orkar det gemensamma samhället härbärgera? Vad kan vi göra åt radikaliseringens olika uttryck? Hur stöttar vi och underlättar för moderata och konstruktiva krafter? Bakom alla frågor är det ändå uppenbart att det öppna samhället är under attack.

En drivkraft bakom terror är förakt för den andre. Den totala och hänsynslösa likgiltigheten över medmänniskan. I boken Bibeltolkningens bakgator (Verbum 2006) skriver Jesper Svartvik om ”föraktets teologi”. Begreppet myntades i Frankrike av den judiske historikern Jules Isaac. I dag används begreppet för att beskriva hur kristen teologi bidragit och bidrar till negativa framställningar av judendomen. Men även den typ av terrorism vi nu bevittnar har ett slags föraktets teologi som motor. Och, analogt med Svartviks boktitel, verkar det finnas gott om mörka bakgator också vad gäller Korantolkningen.

I terrorns efterdyningar framkommer också bredden inom den muslimska världen. I Cecilia Uddéns (SR 29/10) rapportering efter attentatet i Nice hörs dels muslimska röster som hävdar att yttrandefriheten inte omfattar religionen. Människors tro kräver respekt. Å andra sidan kommer intellektuella till tals som menar att deras profet inte behöver försvaras med våld. Tankegångarna går igen i SVT:s Agenda där imamen Hassen Chalgoumi säger: ”Tiden är inne och vi stöder vår president [Macron] att verkligen bekämpa islamismen [och] leta upp de fiender som manipulerar våra ungdomar och barn” (25/10).

President Macron har varit tydlig med att det handlar om att skydda det öppna samhället och alla medborgare oavsett tro. På samma sätt slår Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz fast att kampen inte står mellan kristna och muslimer eller mellan österrikare och invandrare, utan mellan de många som tror på fred och de få som önskar krig (Twitter 3/11).

I skrivande stund är också den amerikanska valutgången oklar. Vi vet inte vem som väljs till president eller vad som nu kommer att ske i USA. Men vägen fram till valet har visat hur polariserat också Amerika är. Enligt SR:s USA-podden (2/11) var det samhällsmotsättningarna och att president Donald Trump återkommande spelat på främlingsfientliga strängar, som fick Joe Biden att ställa upp i valet.

Den utlösande faktorn för Bidens kandidatur var Trumps uttalande om det som hände i Charlottesville. När vit makt-anhängare och antirasistiska motdemonstranter 2017 drabbade samman sa Trump att det fanns ”good people on both sides”. Detta tolkades som en ovilja att ta avstånd från högerextremismen, vilket fick bägaren att rinna över för Biden och han bestämde sig för att utmana Trump.

När nu bägaren har runnit över för många här i Europa gäller det att rätt frågor ställs. Hur gör vi för att inte spela de få i händerna som önskar våld och motsättning? Hur kan attackerna mot det öppna samhället sporra oss att leva än friare? På vilka sätt kan attentaten mot yttrandefriheten inspirera oss att tala än högre? Kan angreppen på religiösa platser få oss att befolka dessa än mer?

Jonas Eek