Lyssna på allergikerna men också instiftelseorden

I vår svenskkyrkliga tradition ber vi inte till helgonen. Vi talar om dem, högaktar dem, ser dem som föredömen, tackar Gud för dem och mycket mer, men vi åkallar dem inte i bön. Vi förnekar inte möjligheten att helgonen är våra förebedjare inför Gud – men vi ber dem inte själva om förbön. Varför?

I bekännelseskrifterna är svaret enkelt: Gud har inte gett något bud eller löfte om det. Så hur ska då människor kunna känna någon visshet om att helgonen hör bönerna? Kyrkan kan omöjligt förkunna något som vi inte kan säga säkert kommer från Gud. Det skapar en osäkerhet i människor. Och i en alltmer osäker värld, som vi har i dag, är ovisshet det sista människor behöver.

I Engelska kyrkan slog dess liturgiska kommission nyligen fast vad som är att betraktas som bröd och vin i nattvarden. 

Det var ett beslut som väckte mycket känslor i de svenska kristna tidningarnas kommentarsfält, och då främst gällande definitionen av bröd, men också den av vin.

Bröd skulle nämligen vara bakat på vetemjöl, och vinet skulle vara jäst. Det går att avalkoholisera vin och reducera gluten i vetemjöl, men spår kvarstår ändå. Den som inte kan äta gluten hänvisades till att endast ta emot vinet. Den som inte tålde alkohol hänvisades till att endast ta emot brödet. Kanske finns extrema fall där personer där personer varken tål det ena eller det andra.

Allergikernas perspektiv är viktigt att ta in. Inte minst vad gäller celliaki, där även små mängder gluten kan skada tunntarmens slemhinna, även om enstaka intag inte ger samma långsiktiga effekter som regelbunden konsumtion. Men är detta det enda perspektivet?

Varför har beslutet tagits från början, om det finns uppenbara negativa konsekvenser av det?

Vissheten är här nyckeln. I vissa svenska frikyrkor kan nattvarden, som där bara är en symbolisk minnesmåltid, bestå av att man skickar runt ett fat sockerkaka och att man dricker juice. Det är ganska tydligt att detta inte handlar om bröd och vin.

Det är inte vad Jesus befallde och inte en rätt nattvard, i den svenskkyrkliga bekännelsen.

Uppenbarligen finns det alltså gränser för vad som inte är bröd och vin, och frågan är var gränsen skall dras. Och för att människor skall känna sig säkra på att kyrkan följer Kristi befallning, och verkligen firar ett sakrament, en helig handling och inte bara en minnesmåltid, något Gud själv gett bud om och löfte knutet till, så behöver människor känna visshet om vad som sker.

Var gränsdragningen görs för hur man definierar bröd respektive vin kan diskuteras. Engelska kyrkan kanske har rätt, den kanske har fel. Allergikernas perspektiv kan inte enkelt viftas bort av dem som tycker detta beslut är korrekt.

Men visshetsperspektivet, att människor verkligen kan känna att nattvarden firas korrekt, i enlighet med Kristi instiftelseord, är minst lika viktigt. För i vår bekännelse är nattvarden något stort och heligt. Det manar till mer eftertanke än en enkel diskussion.

Adam Davidsson, lärare, musiker, kyrklig skribent