När ska unga få sina röster hörda?

Det är snart en månad ­sedan Lutherska ­Världsförbundet ­(hädanefter LVF) hade sin ­trettonde generalförsamling i Krakow, Polen. Som ungdomsdelegat vid generalförsamlingen hade jag stort fokus på ungas inflytande – på plats i Krakow, men också i våra egna kontexter.

Den gemensamma nämnaren för alla unga jag pratade med under både ­ungdomsförmötet i Wisla, cirka tre timmar från Krakow, och under den stora generalförsamling var just att de unga runt om i världen inte känner att deras röst blir hörd eller att medlemmarna i kyrkorna inte lyssnar till de ungas röster.

Frågan som väcktes inom mig då var, hur ser det ut i Svenska kyrkan? Hur fungerar det för de unga här?

I LVF finns ett ­kvoteringssystem bland generalförsamlingens ­delegater som kräver att 40 procent ska vara män, 40 procent  ska vara kvinnor och 20 procent ska vara unga, det vill säga personer under 30. Detta var något som diskuterades mycket under dagarna vi träffades i Polen, men också att öka kvoteringen för oss unga. Denna diskussion som skedde både under fikarasterna, i diskussionsgrupper och i plenum skapade ett driv i mig att fortsätta denna kampen även hemma i Sverige och i Svenska kyrkan.

Det första jag behövde ta reda på var hur många personer under 30 som fanns i kyrkomötet. Till min stora besvikelse, men som tyvärr inte gjorde mig förvånad, var endast cirka fem procent av ledamöterna i kyrkomötet 30 år eller yngre. Var finns de ungas plats där?

I princip alla som jag möter i min vardag och världen över talar om att vi unga borde ha mer inflytande i kyrkan. Men som jag ­visade på i förra stycket så är det inte den verklighet som vi lever i.

I en av diskussionerna som fördes under generalförsamlingen fick vi höra att ”Ni unga behöver mer erfarenhet”. Detta resonemang gör mig arg. Hur ska vi få erfarenhet när inte utrymmet skapas av dem som kan ge oss det? Att få höra de orden som ung säger mer om makthavarna i kyrkan än vad det gör om oss.

Att ge unga en röst och en plats i de kyrkliga sammanhangen ­berikar både den enskilde individen och kyrkan som stort. ­Genom att låta oss unga få vara med och påverka så blir kyrkan bredare och tillgänglig för alla. Att ge oss unga platsen i kyrkan vi förtjänar gör att vår Guds­relation kan växa, men också den ­generationsöverskridande ­gemenskapen och utbytet.

Låt oss i Svenska kyrkan ha LVF som en förebild när vi där valde en ung person, Isabella Reimann Gnas, Evangelical Church of the Lutheran Confession i Brasilien, till vicepresident.

Så min stora fråga till församlingarna, stiften, biskoparna, kyrkomötet och alla däremellan är: När ska de ungas röster bli tillräckligt värdefulla eller tillräckligt starka för att bli hörda? När ska vi få vara med och bygga vår framtid, men också vår nutid? När ska våra röster bli fullvärdiga? Och slutligen, när ska ni äldre ge oss unga hopp i vår kyrkliga framtid?

Nicole Ridegård
präststudent i Lund