Släpp barnen fria i gudstjänsten

”I den här gudstjänsten får du vara präst, ängel eller bara dig själv”, lyder välkomstordet i barnens gudstjänst i Masthuggskyrkan.

Varför vill vi att barn ska fira gudstjänst? Är det för att vi vuxna ska ha något sött att titta på? Är det för att barnet ska lära sig de olika momenten för att kunna fira gudstjänst som vuxen? Eller är det för att barn har förmåga och rätt till att närma sig Gud så som de är här och nu?

I den tradition vi tillhör framhäver vi gärna att barnen har en särställning. Att det är extra viktigt att omsorgen och evangeliet når just dem. Ändå missar vi ibland målet i våra försök att få barn att bli en aktiv och självklar del av den gudstjänstfirande församlingen.

Sedan ett par år tillbaka har vi experimenterat med gudstjänstordningen i Masthuggskyrkan i Göteborg. Det började egentligen under pandemin när bara barnen fick fortsätta träffas och fira gudstjänst tillsammans. Vi sökte en form för gudstjänst där barnen kunde och ville delta i alla moment och fann efter prövande svaret i ett gudstjänsthjul. På det vi kallar vårt gudstjänsthjul finns alla gudstjänstens bärande delar med i var sin tårtbit: psalmer, predikan, bön, nattvard, bibeltext, välsignelse och procession. Det speciella är att ordningen snurras fram och avgörs av slumpen. Vad gör det för upplevelsen av gudstjänsten? Mycket, har det visat sig.

I och med hjulet har vi fått ta del av barnens omedelbara vilja och lust att vara med och forma gudstjänsten. Vem som helst kan snurra, en tvååring likväl som en vuxen. Hjulets snurrande ackompanjerat av musik gör att rummet fylls av spänning inför varje moment. De olika tårtbitarna på hjulet förklarade med symboler skapar en nerv i gudstjänsten där barnen ”hejar” fram just den egna favoriten. Glädjen som vi tar emot när hjulet stannar på predikan kommer från hjärtat. Här möts barn och vuxna på lika villkor, på samma nivå. Det ger också den gudstjänstfirande församlingen möjligheten att uppleva dess delar på ett nytt och med en ny fördjupad innebörd. Vuxna utbrister: ”Nu har jag fått en större förståelse för processionens roll”. Varje moment framträder och blir viktigt.

Det fina med hjulet är att det spontana i kombination med det regelbundna i de återkommande momenten ger en atmosfär av att allting är möjligt. I våra gudstjänster gör barnen allt, delar ut nattvard och leder bön, men de gör det alltid med stöd i oss vuxna. Att delta kräver därför ingen förberedelse och blir heller inte en prestation. Ett barn kan utbrista: ”Jag kan läsa evangelietexten!” fast de kanske ännu inte knäckt läskoden, eller: ”Jag vill bära processionskorset” fast de är med för första gången i kyrkan. Hjulet möjliggör att gudstjänsten kan ske här och nu. Det är lekfullt samtidigt som det är fullständigt på riktigt.

Våra gudstjänster är runt en timma långa, det funkar när spänningen hålls uppe. Naturligtvis är det en del barn som måste gå på upptäcktsfärd eller lägga sig ner en stund för att ladda uppmärksamheten igen – det är barn vi talar om. Det är inga problem i våra gudstjänster eftersom hjulet fungerar som ett samlande fokus. Gradvis suddas varje tårtbit ut från hjulet och eftersom det innehåller symboler kan även barn som inte kan läsa följa hur mycket och vilka delar som är kvar. 

På så sätt är hjulet ett tydligt pedagogiskt hjälpmedel som guidar barn som vuxna genom hela gudstjänsten. Hjulet har hjälpt oss som arbetar med barn i Masthuggskyrkan att förstå flera viktiga aspekter i gudstjänstfirande med barn. Haken är bara att vi inte kan ha det kvar eftersom det inte följer kyrkohandbokens ordo. Våra gudstjänster är innehållsrika och på många sätt trogna traditionen, men den saknar uppenbarligen den bestämda form som fastställs av kyrkoordningen. För att legitimera ordot åberopas tusenårig tradition och ekumeniska åtaganden. Men kanske är det dags att ställa sig frågan hur den gudstjänstfirande församlingen förändrats. Mycket har hänt med synen på barn under de senaste århundradena.

Ett syfte med den reviderade kyrkohandboken från 2017 var att anpassa gudstjänsten så att  barn och unga kan fira gudstjänst utifrån sina förutsättningar. Barnkonsekvensanalysen som genomfördes på den nya handboken konstaterade att igenkännande är bra ur ett barnperspektiv, mer än så diskuterades inte hur ordots bestämda ordning och textrikedom påverkar barns möjlighet att fira gudstjänst utifrån sin särskilda horisont. I inledningen till analysen står det att det är naturligt att en kyrkohandbok speglar sin samtid. Men om vi verkligen tänker efter, speglar sättet vi brukar fira gudstjänst på (med skriftliga agendor, med en präst som står långt bort och högt över barnets nivå, för att ta några exempel) verkligen den barnsyn och den kunskap om barns behov vi har idag?

Det vi efterfrågar med det här inlägget är ett verkligt samtal om hur barn kan få den särställning i kyrkan som vi så ofta framhäver att de har: i en organisation, ett rum och en tradition som i mycket hög grad är formad av och för vuxna. Att möjliggöra att den uppväxande generationen kan närma sig Gud och utveckla sitt andliga djup är kanske den viktigaste uppgiften vi har som kyrka.

Att få fira gudstjänst med barn är fantastiskt. Det handlar inte om att ge avkall på det som är värdefullt för oss vuxna genom ett barnsligt tilltal, utan om att ta barnets längtan att få vara med på allvar genom att sätta sig ned på knä och låta dem vara med och bära de rika innehåll som traditionen gett oss. Barns direkthet och särskilda klokhet gör att de ofta närmar sig det gudomliga med ett lekfullt alvar som vi får möjligheten att inspireras och förundras över.

Barnet rusar fram mot altaret, hoppar över altarringen och sträcker fram händerna. Han skopar upp vinet med oblaten som en sked för att få upp så mycket druvjuice som möjligt: ”Det smakar så gott.”

Joakim Thoresson, Elisabeth Nordqvist och Caroline Röstlund, barnens Katedral i Masthuggskyrkan