Nej, alla religioner handlar inte om samma sak

Med anledning av de omdiskuterade koranbränningarna framträdde Åke Bonnier i Rapport (3/7) och sade att koranbränningarna inte enbart är ett angrepp på muslimer utan på alla troende. Jag sympatiserar i och för sig med fördömandet av koranbränningarna, men är undrande till det skäl han anförde, nämligen att ”det bara finns en gud och det är Gud”. Därför, menar han, tror alla på samma Gud och blir lika kränkta oavsett vilken religion som hånas.

Man kan tolka påståendet så att Åke menade att alla religioner handlar om samma sak. Men det är nog inte riktigt så han verkar mena. Hans tanke är att religionerna (i första hand kristendom, islam och judendom) visserligen definierar vad man avser med Gud på olika sätt men att det bakom religionernas olika trosföreställningarna finns en yttersta verklighet som alla troende innerst inne egentligen dyrkar och tillber.

I Svenska kyrkans bekännelseskrifter står följande: ”Det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet” (Augustana art 1). Detta skall ”oryggligt” tros, slås det sedan fast. Mot denna bakgrund frågar man sig: skulle det för kristna finnas en gud som existerar bortom denna definition? Och vem skulle det i så fall vara och hur kan man kunna hänvisa till ett sådant väsende? Om detta inte är möjligt är det omöjligt att hävda att religionerna innerst inne handlar om samma sak.

Nu finns det en annan möjlighet att grunda påståendet att alla religioner innerst inne handlar om samma sak, nämligen förekomsten av en dogm som säger att eftersom Gud är en och hela universums skapare och att inget större kan finnas så måste man dra slutsatsen att alla religioner handlar om denne gud, det vill säga den som kyrkan bekänner och tror på. Den gud som omnämns i kyrkans bekännelse och dogmer är således identisk med den gud som alla andra religioner tror på. 

Huvudargumentet mot denna idé är att den framstår som ganska arrogant, nämligen att andras gudstro egentligen är tro på samma Gud som kristna tror på. Dessutom gör tanken på inget sätt rättvisa åt andra religioners särart, inte ens åt den kristna som menar att det vi vet om Gud vet vi genom uppenbarelsen i Kristus och Guds ord. Luther, som för övrigt var väl medveten om förekomsten av både judiska och muslimska troende, skriver: Människan vet genom sitt förnuft att Gud finns. Men hon vet inte vem Gud är och vad Gud gör för henne. Det senare förstår hon endast genom den speciella uppen­barelsen. Han säger: ”Den som har en gud, men inte har Guds ord, har ingen gud alls”. (Martin Luthers Werke, 30III)

I biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext (2019) kan man läsa följande: ”Guds vägar har än bredare relevans när det framhåller att ’djupast sett rymmer alla religioner något hemlighetsfullt, vars innersta väsen ingen kan utröna. Kanske är insikten om detta viktigare för all dialog än ambitionen att söka klarlägga vari skillnader och likheter består (min kursiv). När stolthet över den egna traditionen kombineras med ödmjukhet inför både det egna och andras arv, kan ett verkligt samtal börja.’” (s. 29)

Det tycker jag är en ganska rimlig inställning och mer tillmötesgående än att hävda att alla religioner handlar om samma sak.

Sten Philipson
Professor, f.d. präst