Nu eller aldrig för vårt största sammanhängande kulturarv

Uppropet kommer från Föreningen Sockenkyrkonät­verket som just har givit ut ett alldeles nödvändigt häfte, Kyrkor i fara. Författare är professorn Bengt O H Johansson och docenterna Sten Rentzhog och Ingrid Sjöström. De besitter den bästa kunskap i konst-, byggnads- och kulturvård. De vet vad de talar om.

Våra kyrkor tillsammans bildar vårt största sammanhållande kulturarv. I dem finns landets värdefullaste samlingar av kulturhistoriska föremål och inredningar. De bär berättelsen om vår historia och därmed om vilka vi är i dag. Att kyrkorna har ett generellt lagskydd och att vi varit skonade från krig och förstörelse i hundratals år är unikt. Sockenkyrkorna inte bara bör utan måste levandegöras för nutidens människor och bevaras för framtida generationer. Det är Socken­kyrkonätverkets uppmaning.

Vad är problemet? Det finns kända problem som att Kyrkoantikvarisk ersättning (KAE) inte räknats upp på 20 år, medlems­tappet, glesbygdens avfolkning med mera som påverkar ekonomin. Men författarna hävdar att grundproblemet är tystnaden. Om den nämligen är ett tecken på ett allmänt ointresse är det ödesdigert. Människor har i dag mindre beröring med kyrkorna än tidigare, vet mindre om dem och får därför mindre intresse för dem. Det finns en punkt utan återvändo. Än är vi inte där. Nu, inte imorgon eller övermorgon, gäller det att vända avvecklingen. Faran växer, men är inte oundviklig. Författarna är tydliga.

Det avgörande är att inse att kyrkorna är till för alla, och agera därefter. De är ett gemensamt kulturarv, en allas vår tillgång. Därför måste de vara tillgängliga för alla, alltså öppna. Inte öppnas bara när det anordnas något för en särskild intressegrupp, utan öppnas för besök på besökarens villkor. Sockenkyrkan får inte bli någon annans utan ska vara ”vår kyrka”, allas vår gemensamma. Och till det som är ens eget ska man naturligtvis ha tillgång.

Här finns den kända kollisionen med kravet på säkerhet, men varför ska den låsta dörren alltid segra. Idag finns bättre möjligheter än någonsin att stöldsäkra, bevaka elektroniskt, öppna med bank-identifiering eller kodutlämning etc. Det kostar pengar, men alternativet är värre. En kyrka som inte öppnar sig för människor som vill komma in har ingen framtid. De lokala församlingsråden har en given uppgift för agerande och påtryckning.

Författarna skriver naturligtvis också om hur den öppna kyrkan är en Svenska kyrkans ödesfråga. Vi vet att många medlemmar kanske värderar kyrkobyggnaderna högre än verksamheten. Utan öppna sockenkyrkor kan Svenska kyrkan inte vara en öppen folkkyrka och rikstäckande. De är givna ”kontaktzoner”. Men kyrkorna är mer. Författarna ­säger: ”De står i centrum för människors uppfattning om samhörighet och hemortsrätt… De talar till troende såväl som icke-troende, till alla generationer, till gamla och nya ortsbor, till nya och gamla svenskar… Känslan för heliga rum är ­densamma oavsett kulturell och religiös bakgrund… En plats för alla sorts mänskliga möten”.

Det är min bestämda mening att häftet Kyrkor i fara ska finnas på alla bokbord, diskuteras i alla olika kyrkliga sammanhang och nå kommunala och lokala aktörer. Det finns att köpa på sockenkyrkonatverket.se

Frågan om sockenkyrkans överlevnad ska ses som en ödesfråga där lösningen är att ge ­lokalsamhällets invånare ökat ­inflytande över sin egen kyrka.

Anders Alberius, domprost emeritus