Ökad samverkan viktig framtidsfråga

Replik till Henrik von Vegesack och Per-Åke Jonsved, KT 28/10.

Frågan om krematoriernas placering och andra frågor kring krematorieverksamheten, inte minst bättre samordning, har lyfts av kyrkostyrelsen och kyrkomötet som ett viktigt område.

Därför pågår nu i kyrkokansliet ett arbete med att ta fram ett underlag för att kunna arbeta vidare med dessa frågor. Särskilt miljöfrågorna är viktiga att beakta vilket också komplicerar arbetet.

Trots den utredning som Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF, gjort om krematorieverksamheten ser jag att det behövs en förstudie där ett mer detaljerat underlag kan tas fram avseende samtliga krematorier gällande teknik, miljötillstånd, rökgasrening etc.

Detta så att kyrkostyrelsen har en god grund att stå på när man ska pröva frågor om bland annat var krematorierna behöver finnas i landet och hur en bättre samordning ska kunna åstadkommas.

Kyrkokansliet ser att SKKF kan vara en viktig aktör i ett sådant arbete och därför har också samtal inletts med SKKF om detta.

Beträffande inlägget från Sollentuna församling har jag ett par reflektioner. Den verksamhet som bedrivs i ett krematorium är begravningsverksamhet och ska därmed i sin helhet finansieras med begravningsavgiften. Jag vet att det ibland kan vara svårt att få banklån eftersom banken inte känner till hur systemet med begravningsavgiften fungerar.

Här har kyrkokansliet agerat genom att kontakta de stora bankerna för att informera dem om hur systemet med begravningsavgift fungerar. Behöver man ha argument inför mötet med sin lokala bank ska man vända sig till kyrkokansliets ekonomi- och finansavdelning som även kan bistå med hur lånet bäst läggs upp i förhållande till särredovisningen.

Att, som föreslås i debattartikeln, tillåta samfälligheter kring krematorierna är inte en fråga för lagstiftaren utan i första hand en inomkyrklig fråga. Det finns enligt nu gällande kyrkoordning två så kallade kyrkliga samfälligheter för särskilda uppgifter, däribland begravningssamfälligheten i Göteborg. Detta är dock undantagsfall från den kyrkliga indelning som annars gäller och det har, efter ställningstaganden i kyrkomötet, inte varit aktuellt att utöka möjligheten till sådana undantag.

Kyrkostyrelsen har dock sedan länge arbetat med frågor om ökad samverkan inom olika områden och bedömer att det kommer att vara viktiga frågor även de kommande åren. I vilka former sådan samverkan bäst bör ske beror på vilken verksamhet det handlar om och behöver därför utredas och prövas i varje enskilt fall.

Att driva krematorieverksamhet i bolagsform eller förening kan dock enligt min bedömning medföra svårigheter av olika slag. Jag tänker till exempel på förtroendevaldas och begravningsombudens insyn, länsstyrelsens tillsyn och finansieringen av verksamheten.

Jag kan konstatera att begravningslagen innehåller förhållandevis ålderdomliga bestämmelser och att den har lappats och lagats, ofta med gott resultat. I nuläget är det inte aktuellt att begära lagändring, men jag vill samtidigt betona att det inte har gjorts någon djupgående analys av den frågan.

Eva Årbrandt Johansson 
Nationell samordnare för begravningsfrågor i Svenska kyrkan