På spaning efter Svenska kyrkan i skuggan av en pandemi

Ordet spaning kan betyda olika saker. Spaning kan vara ett försök att avläsa trender i vår vardag och säga något om det som vi inte vet särskilt mycket om, nämligen framtiden. Spaningen bygger på inhämtad information som åtminstone de som deltar i den anser vara underbyggd av sådan kunskap som är tillgänglig. Det är ofta ett vådligt företag.

I Kyrkans Tidning nummer 22/20 hade jag en kort framställning av en spaning som några internationella forskare gjort om kyrkan i coronatider (”Spaning visar allvarliga problem för kyrkorna”). Den rörde exempelvis hur vi uppfattade kyrkornas förhållande till civilsamhället och problemen med virtualiseringen i förhållande till vad kyrkorna faktiskt lär om gudstjänsten som gemensam praktik.

Vi diskuterade sakramentspraxis inom kyrkotraditioner med svag sakramentalteologi och undrade hur dop, nattvard, vigsel- och begravningsgudstjänster kommer att överleva coronapandemin. Ungefär detta skrev jag om.

Jag nämnde Svenska kyrkan i slutet av mitt inlägg i Kyrkans Tidning och påminde om vikten av att ”församlingar i till exempel Svenska kyrkan dokumenterar så mycket som möjligt för att sedan kunna dra nytta av erfarenheterna”. Reaktionerna i Kyrkans Tidning på min spaning ser jag i det perspektivet: de är början på en sådan dokumentation.

Samtidigt menar jag att reaktionerna är lite problematiska. Utgångspunkten är att jag skulle vara negativ mot – och okunnig om – Svenska kyrkan, det vill säga att redovisningen av spaningen skulle vila på något slags emotionell grund där jag och alla andra borde vara positiva.

Men det är inte fråga om attityder utan om försök att förstå vad som kan bli resultatet av coronapandemins påverkan på kyrkorna i världen. Då blir det grundläggande att man problematiserar situationen och möjligheterna. Om det emotionella får styra, om resultaten upplevs som positiva eller negativa, så blockeras en konstruktiv argumentering om hur ny kunskap ska användas. Problematisering är varken brist på solidaritet eller negativism. Det är grunden för lärande och förändring.

Det finns en del forskning om hur kyrkorna förhöll sig till humant immunbristvirus (hiv) som isolerades för första gången 1983 och som fick en pandemisk spridning. Svenska kyrkan blev då motor i en Sida-finansierad studie (2003-2008) om hur hiv och aids påverkade kyrkorna i Afrika söder om Sahara. Det finns alltså en del erfarenheter som skulle kunna tas till vara.

Mycket energi har ägnats åt att övertyga mig om att uttåget ur civilsamhället inte gäller Svenska kyrkan. Möjligen, och det tycker jag är intressant, är det så att de insatser Svenska kyrkan gör identifieras genom – och kanske legitimeras av – något slags efterfrågan i civilsamhället.

Man kan göra en distinktion (inte separation) mellan vad kyrkorna gör tillsammans med alla människor av god vilja och vad de gör som kyrkor. Det som kyrkorna gör tillsammans med alla människor av god vilja (utan hänsyn till religion eller frånvaro av sådan) är viktigt i en socialt svår tid, och kyrkorna ska göra vad de kan.

Men det går inte att belägga att kyrkorna i planeringen av samhällslivet under pandemin efterfrågades som Kristi kyrka och Guds folk. Möjligen är ett problem i sammanhanget att ”kyrkans eget språk saknas i det offentliga rummet”, för att anknyta till formuleringar av Susanne Wigorts Yngvesson i ett helt annat sammanhang (Kyrkans Tidning nummer 22/20 ”Kyrkans eget språk saknas i samtalet”). Kanske är det därför det inte blir tydligt att Svenska kyrkan är Kristi kyrka också i civilsamhället.

För framtida forskning gäller att ”corona blir en tolkningsnyckel till den tid som föregick den”. Det betyder att pandemin inte kan tolkas som en isolerad förklaring till förändringar i kyrko-
livet utan samband med den utveckling som föregick den. Det finns en rad undersökningar om doppraxis, konfirmation, begravningar och vigslar som visar på en teologisk ”uttunning” och individualisering/privatisering som rimligen måste tas med när man diskuterar effekterna av coronapandemin. Kanske har den mer karaktär av katalysator än orsak.

För många av oss är detta vad Sven Thidevall kallat ett ”sorgearbete” (Svenska kyrkan som minoritetskyrka, Artos 2020) som vi måste arbeta oss igenom för att se möjligheterna för Svenska kyrkan att vara Kristi kyrka (tillsammans med andra kyrkor) i Sverige, alltså ett effektivt tecken och instrument för Guds rike.

Men då måste kritiska frågor och ifrågasättande problemformuleringar tillåtas och tas på allvar.

Sven-Erik Brodd
professor