Personal och lekmän borde inte ses som konkurrenter

Kan det vara så att de som i Svenska Kyrkan vigs till diakoner och präster genom en form av gudomlig automatik anses stå vår herre närmare än oss förtroendevalda och församlingsmedlemmar? De har visserligen genomgått utbildning och är kunniga inom kristendomens historia och skrifter, men innebär det att de automatiskt ska anses som ledare och riktmärken för oss andra?

Numera bor präster och diakoner ofta utanför församlingens geografiska område och deltar inte i församlingslivet på heltid, vilket gör deras roll mer lik ett arbete man pendlar till. Kan religion och kristendom verkligen lämnas i händerna på dem som ter sig som en adel inom församlingen?

Vi alla tror på den heliga Ande och en allmännelig kyrka, vilket betyder att varje medlem har ett ansvar att tolka och sprida det kristna budskapet. Medan lekmän måste vara mantalsskrivna i församlingen för att få uppdrag, finns det inga "reglerade" arbetstider för dem, trots att de förväntas vara tillgängliga när behov uppstår.

Kyrkoherden har formellt arbetsledaransvar, även för lekmän, vilket påverkar deras medverkan i gudstjänstlivet. Detta har minskat lekmännens inflytande, med kyrkvärdar reducerade till att dela ut psalmböcker och läsa bibeltexter. Denna situation undergräver församlingens demokratiska struktur och främjar en skadlig uppdelning mellan "A-laget" (de vigda) och "B-laget" (lekmännen).

Jag tror att både personal och lekmän ”skjuter sig själva i foten” när detta omvända förhållande inträffar med att de som anställts för att hjälpa församlingen med verksamhet tar på sig ”ledartröjan” och arbetsleder eller väljer bort lekmannamedverkan. Rimligen borde det vara så att de anställda med sina förvärvade kunskaper/utbildning inom sitt yrke i stället för att göra ”allt jobb själva” eftersom det anses gå snabbare och vara effektivare på kort sikt men på lång sikt kan vara förödande för församlingens verksamhet. Personalens roll borde i stället vara som tränare och inspiratörer för lekmännen/församlingen och lägga sin kraft och energi på att utbilda, träna och vara inspiratörer för lekmän och församlingsmedlemmar.

Det skulle vara mer gynnsamt om präster och diakoner fungerade som tränare och inspiratörer för lekmännen istället för att utesluta dem från viktiga roller. En sådan förändring skulle stärka hela församlingens arbete och göra det mer inkluderande.

I Sverige, där både Svenska Kyrkan och sjukvården lider av personalbrist, ser vi ofta att temporära lösningar, såsom hyrläkare och inhyrda präster, används. Dessa är praktiska på kort sikt men erbjuder sällan en hållbar lösning för gemenskapen eller församlingen.

Sammanfattningsvis är det vitalt att inte se lekmän som mindre viktiga eller mindre kompetenta bara för att de inte är vigda. Deras deltagande och engagemang är avgörande för att församlingens traditioner och liv ska fortsätta blomstra. Präster och diakoner bör uppmuntras att välkomna lekmän i alla roller de kan fylla, och därigenom främja ett starkt och aktivt församlingsliv.

Personal och lekmän är inte konkurrenter till varandra utan verkar i symbios med varandra för att locka fler församlingsmedlemmar att gå i Jesu fotspår. Då får vi inte använda präst- och diakonvigning som ett glastak för de lekmän som inte vigts men uppenbart ändock besitter någorlunda likartad kunskap och förmåga.

Roger Hemming