Personal och lekmän borde inte ses som konkurrenter

Roger Hemming

Många församlingsanställda pendlar till jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Numera bor präster och diakoner ofta utanför församlingens geografiska område och deltar inte i församlingslivet på heltid, vilket gör deras roll mer lik ett arbete man pendlar till. Kan religion och kristendom verkligen lämnas i händerna på dem som ter sig som en adel inom församlingen?

Kan det vara så att de som i Svenska Kyrkan vigs till diakoner och präster genom en form av gudomlig automatik anses stå vår herre närmare än oss förtroendevalda och församlingsmedlemmar? De har visserligen genomgått utbildning och är kunniga inom kristendomens historia och skrifter, men innebär det att de automatiskt ska anses som ledare och riktmärken för oss andra?

Numera bor präster och diakoner ofta utanför församlingens geografiska område och deltar inte i församlingslivet på heltid, vilket gör deras roll mer lik ett arbete man pendlar till. Kan religion och kristendom verkligen lämnas i händerna på dem som ter sig som en adel inom församlingen?

Vi alla tror på den heliga Ande och en allmännelig kyrka, vilket betyder att varje medlem har ett ansvar att tolka och sprida det kristna budskapet. Medan lekmän måste vara mantalsskrivna i församlingen för att få uppdrag, finns det inga "reglerade" arbetstider för dem, trots att de förväntas vara tillgängliga när behov uppstår.

Kyrkoherden har formellt arbetsledaransvar, även för lekmän, vilket påverkar deras medverkan i gudstjänstlivet. Detta har minskat lekmännens inflytande, med kyrkvärdar reducerade till att dela ut psalmböcker och läsa bibeltexter. Denna situation undergräver församlingens demokratiska struktur och främjar en skadlig uppdelning mellan "A-laget" (de vigda) och "B-laget" (lekmännen).

Jag tror att både personal och lekmän ”skjuter sig själva i foten” när detta omvända förhållande inträffar med att de som anställts för att hjälpa församlingen med verksamhet tar på sig ”ledartröjan” och arbetsleder eller väljer bort lekmannamedverkan. Rimligen borde det vara så att de anställda med sina förvärvade kunskaper/utbildning inom sitt yrke i stället för att göra ”allt jobb själva” eftersom det anses gå snabbare och vara effektivare på kort sikt men på lång sikt kan vara förödande för församlingens verksamhet. Personalens roll borde i stället vara som tränare och inspiratörer för lekmännen/församlingen och lägga sin kraft och energi på att utbilda, träna och vara inspiratörer för lekmän och församlingsmedlemmar.

Det skulle vara mer gynnsamt om präster och diakoner fungerade som tränare och inspiratörer för lekmännen istället för att utesluta dem från viktiga roller. En sådan förändring skulle stärka hela församlingens arbete och göra det mer inkluderande.

I Sverige, där både Svenska Kyrkan och sjukvården lider av personalbrist, ser vi ofta att temporära lösningar, såsom hyrläkare och inhyrda präster, används. Dessa är praktiska på kort sikt men erbjuder sällan en hållbar lösning för gemenskapen eller församlingen.

Sammanfattningsvis är det vitalt att inte se lekmän som mindre viktiga eller mindre kompetenta bara för att de inte är vigda. Deras deltagande och engagemang är avgörande för att församlingens traditioner och liv ska fortsätta blomstra. Präster och diakoner bör uppmuntras att välkomna lekmän i alla roller de kan fylla, och därigenom främja ett starkt och aktivt församlingsliv.

Personal och lekmän är inte konkurrenter till varandra utan verkar i symbios med varandra för att locka fler församlingsmedlemmar att gå i Jesu fotspår. Då får vi inte använda präst- och diakonvigning som ett glastak för de lekmän som inte vigts men uppenbart ändock besitter någorlunda likartad kunskap och förmåga.

Roger Hemming

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

6 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Rasmus
Jag håller totalt med om att präster och diakoner oftast ser sitt yrke som ett jobb och inte en kallelse. Men att hävda att förtroende valda är närmare Herren är ett skämt. Majoriteten verkar alltid vara kulturkristna eller helt ointresserade av Luthers teologi. Jag tror det är ett problem som löser sig när kyrkans resurser minskar.
Roger Hemming
Jag håller med Rasmus i vart fall har jag aldrig hävdat att förtroendevalda är närmare Herren än vad präster och diakoner är. Jag är övertygad om att vi alla bedöms med samma måttstock av vår Herre där ingen av oss har någon form av "frikort".
Samarbete
"Kyrkoherden har formellt arbetsledaransvar, även för lekmän, vilket påverkar deras medverkan i gudstjänstlivet. Detta har minskat lekmännens inflytande" Hur skulle du vilja att det var organiserat istället? "Det skulle vara mer gynnsamt om präster och diakoner fungerade som tränare och inspiratörer" Är det inte så redan idag att präster och diakoner eller andra anställda i många församlingar just har fått en roll av att handleda/inspirera ideella? Vilka roller är det som lekmän blir uteslutna från? Berätta lite mera hur du menar att församlingsarbetet ska organiseras, till skillnad från idag.
Staffan
Viktigt debattinlägg! Enl min erfarenhet från flera församlingar är det tyvärr så att det brister allvarligt i prästers kompetens att samla, leda, utbilda och utveckla lekmanna-ansvaret. Man klarar knappt av att göra ett schema för gudstjänstvärdar, t ex. I sista minuten rings istället gudstjänstvärdar in. Eller så kontaktar man ej alls..Folk tröttnar snabbt på så dålig framförhållning. Skärpning!!
Samarbete
Du skriver att lekmännens inflytande har minskat p.g.a. att kyrkoherden har formellt arbetsledaransvar. Vem hade formellt arbetsledaransvar tidigare för de ideella, inom Svenska kyrkan? Och vilket inflytande över gudstjänstlivet har ideella haft tidigare som de inte har nu, inom Svenska kyrkan?
Roger Hemming
Det kan lätt bli en diskussion om hönan eller ägget, men för min del så anser jag att det är församlingsborna som utgör grunden för vårt kyrkliga liv. Jag anser även att det är de anställda som utgör en resurs för församlingen och inte tvärs om. Ett bra exempel kan vara att kyrvärdarna är med i gudstjänstplaneringen i gemenskap med de anställda/vigda.