Problematiskt anrop i kyrkans bön

”Gud”,  med en kort andningspaus: så inleds numera många böner i kyrkans gudstjänst. Det här bruket bör problematiseras.

En bön av Johann Arndt i Den svenska bönboken för en daglig andakt nyligen började på följande sätt: ”Min käre himmelske Fader”. Formuleringen känns igen från Luther. Vi kan gå till Jesus, som svarar lärjungarna när de vill lära sig be. ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen” (Matt. 6:9). I Johannesevangeliet 20:17 talar Jesus om ”min fader och er fader”.

I Svenska kyrkans beslutsfattande organ skyggar man uppenbarligen för namnet ”fader” liksom för ”herre”. Ett skäl till detta torde vara att man önskar distansera sig från allt som kan tolkas manligt könskodat. Det ligger dessutom i tiden att sträva efter jämlikhet i alla tänkbara avseenden, att riva alla hierarkier. Då kan det svida för en enskild att behöva befinna sig under en myndig far eller en herre. Men som Isak Syriern säger, ”man kan inte bedja och bönfalla utan ödmjukhet”.

Kanske det även är så att bruket av ”Gud…” i kyrkans liturgi har valts för att därmed öppna för en värdeneutral hållning inför andra abrahamitiska religioner. Vi tror ju på samma gud, sägs det inte sällan.

När allt kommer omkring känner nog många en större värme och närhet, då den offentliga bönen får inledas med exempelvis ”Käre himmelske Fader”.

Den nuvarande trenden med ”Gud…” kan dra tankarna till ett anrop av typ ”Major!”

Gunnar Hyltén-Cavalliius

komminister em., teol.lic.