Problematiskt om en virtuell kyrka blir det nya normala

Den här våren har inneburit en förändring i kyrkans liv som saknar motstycke i modern tid. På kort tid ställde kyrkan radikalt om sin verksamhet. Den kreativitet och energi som har släppts lös är på många sätt imponerande.

Undersökningar internationellt visar att kyrkan lyckats nå ganska många som inte annars deltar i kyrkans verksamhet. Även om det här fenomenet antagligen är övergående (männi­skor söker sig till kyrkan i kristider) så är det nu dags att gå in i nästa fas, där vi börjar ställa de svåra frågorna. Vilka blir konsekvenserna av de förändringar som gjorts? Vad händer med kyrkans uppdrag när en stor del av verksamheten flyttar till sociala medier?

Sociala medier-revolutionen jämförs ofta med boktryckarkonsten: ett nytt sätt att förmedla ett tidlöst budskap. Bilden skulle stämma bättre om det bara funnits en eller två boktryckare som bestämde vem som läste vad och utnyttjade den här makten hänsynslöst för sina egna syften.

Facebook och Google (som äger Youtube) är världens mäktigaste företag, som gång på gång visar ovilja att ta ansvar för samhällelig stabilitet och privatpersoners integritet. De lever på att ge annonsörer tillgång till människor då de är som mest mottagliga för påverkan. För att kunna göra det här samlar de in data om alla sidor av vårt beteende, från vilka bilder vi stannar upp vid i vårt flöde till vem vi möter på stan och vilka artiklar som får oss att börja googla fram nya löpskor.

För kyrkan är sociala medier komplicerade även på andra sätt. De sociala medierna vill alltså styra vårt beteende. Ju mer lättstyrda vi blir, desto mer värdefulla är vi för dem. Vad händer då när kyrkan går in på den här arenan?

Man kan säga att sociala medier förstärker en rad tendenser som redan tidigare fanns i kyrkan. En är tendensen att se församlingsmedlemmar som kunder och församlingens verksamhet som produkter. Kyrkan har redan länge kämpat med detta konsumtionstänkande. Men Facebook ger församlingen samma verktyg som vilken kommersiell aktör som helst. Kyrkans anställda matas med siffror, statistik, ständig uppmuntran till att betala för större synlighet – allt i en strävan att ”nå ut”.

Det här hotar ta bort uppmärksamheten från det som de flesta av oss är överens om att är församlingsarbetets grunduppgift: Att bygga relationer och att tillbe Gud. Antalet följare säger ju inget om värmen i gemenskapen, men systemet intalar oss att mätbara gillanden är viktigare än den tröst, tillit och kärlek som varken kan mätas eller visas upp.

Kyrkan kan inte lämna de sociala medierna, men vi behöver vara medvetna om att verktyget är riggat på sätt som strider mot kyrkans människosyn och värderingar. På sikt borde kyrkan kanske stödja icke-kommersiella sociala medier som håller på att växa fram (Mastodon, Peerview, etcetera).

Den grundläggande frågan är: Vad är kyrkans uppdrag? Ett sätt att svara på den frågan är att se på Jesus. Han hade förstås inte tillgång till sociala medier, men det är lite intressant att han aldrig skrev något. Hans kommunikation handlade hela tiden om att samla människor omkring sig. Där finns lärjungar, skeptiska fariséer, marginaliserade grupper och rika. De tolv lärjungarna symboliserar Israels tolv stammar som skingrats över världen men som Jesus vill samla till en gemenskap.

Samma sak har kyrkan strävat att göra i alla tider: Samla människor. Men corona­krisen visar att vi verkar tro att det som till exempel gör gudstjänsten till en gudstjänst är att prästen talar, predikar och ber och kantorn sjunger och spelar. Och i den konsumtionslogik som ­sociala medier stärker kanske det är så – det finns en produkt som någon producerar och en annan tar emot. Men om vi ser på Jesus exempel är det kanske just det att människor samlas som är avgörande. Gudstjänsten är ett av många sätt kyrkan odlar gemenskap genom att skapa något tillsammans.

I en krissituation är det rimligt att reducera den samlade gemenskapen till präst och kantor, men det är inte ett hållbart sätt att vara församling. Att samlas för att be, dela liv eller läsa Bibeln kan inte ersättas med att kyrkans anställda fyller våra Facebook-flöden med betraktelser och tankar för dagen – hur kloka och välgjorda de än är.

Så vad ska vi göra när den värsta krisen lagt sig, men framtiden fortfarande är osäker? Vad är kloka sätt att använda sociala medier och digitala plattformar?

Kanske den verkliga frestelsen är att vi förmedlar bara en sida av vår tro, nämligen talet om Gud – om det så sker i var­dagliga betraktelser, bibelstudier eller panel­samtal.

Men ordet måste bli kött. Gemen­skap och diakonalt arbete är inte bara komplement till vårt tal: om inte riktiga människor försöker leva det som sägs klingar talet falskt. Talet om kärlek har nästan blivit en tröttsam kliché i vårt samhälle. Kyrkan utmärker sig genom att kärleken förverkligas, till exempel i mötet med den där knepiga typen på kyrkkaffet.

Det finns en poäng med att vi tar emot Bibelns radikala budskap som en gemenskap – vi är kallade att leva ett liv i Jesu fotspår. När jag ensam får samma uppmaning blir det lätt antigen en del av mitt självförbättringsprojekt eller bara fina ord jag snart glömmer bort.

Även den streamade gudstjänsten blir mera gudstjänst när den genomförs av en aktiv, närvarande församling. Utmaningen är att erbjuda streaming åt dem som verkligen inte kan komma till kyrkan utan att det blir ett bekvämt alternativ för dem som inte ids. Utgångspunkten är att vi använder digitala lösningar för att hjälpa människor hitta till församlingens gemenskap – inte som ett alternativ till den.

Kyrkans uppgift är att på varje plats och i varje tid hjälpa oss upptäcka Guds närvaro. Därför är det bättre att streama live än att filma och sedan lägga ut. När vi ser på saker när och där det passar oss samlas vi helt enkelt inte. Det är alltid bäst att träffas fysiskt om det är möjligt. I ett samhälle där alltmer av kontakterna sker via skärm är nattvarden både ­profetisk och pastoral i sitt krav på fysisk närhet. Det behöver vi värna.

Det är bättre att inkludera fler än färre. Även under speciella omständigheter är kyrkan dess medlemmar, inte bara dess anställda. Det måste synas även på församlingens Facebook-sida.

Ett möjligt framtids­scenario för kyrkan är att bli ett andligt produktionsbolag som också tillhandahåller begravningar. Då finns det ingen orsak för ­varje församling att själv producera andligt content, det kan ­göras centralt. Men är det en sådan kyrka vi vill ha?

Emma Audas
präst och teolog

Patrik Hagman
teolog och författare