Så blev svenska folket moralister

År 1919 kom en ny läroplan för den svenska folkskolan. Kristendomsundervisningen hade tidigare utgått från katekesen och biblisk historia. Nu skulle man i stället utgå direkt från Bibeln. 

Men tyngdpunkten skulle läggas på Bergspredikans etik. Detta kom att ge undervisningen en slagsida åt etik och moral på bekostnad av det centrala budskapet i kristendomen. Uttryckt i teologiska termer innebar detta att evangelium fick stå tillbaka för lagen. 

Undervisningen kom därigenom att särskilt inriktas på relationen Gud - människa - medmänniska, det som i kristen undervisning hör samman med de tio budorden och första trosartikeln om Gud och skapelsen. 

Även Jesus kan framställas på ett sådant sätt att bilden av honom stannar inom lagens eller etiken ram: han var människa som vi och blir därigenom en förebild som ställer krav på oss. Vi fick möta detta också i den dåtida psalmdiktningen: han är vår ledare och vår hövding.

Denna begränsning till Gud, människan och skapelsen medför också en tendens att tona ner den egna synden, eftersom denna fråga inte får något slutgiltigt svar inom första trosartikelns ram. 

“Arvsynden”; att människan är fast i ett negativt sammanhang som hon själv inte kan ta sig ur, får sitt svar först i evangeliet om Kristus. Om detta evangelium inte får komma till tals blir “evangelium” i stället att man slår av på lagens krav och predikar Guds förlåtelse direkt, utan “omvägen” över Jesus Kristus. Då blir det också lättare att anknyta till de andra “abrahamitiska” trosuppfattningarna, judendomen och islam. 

På så sätt kommer moral och etik att bli primära kännetecken i stället för att vara konsekvenser av den kristna tron, både när det gäller individer och vid beskrivningen av hela trossamfund. 

Det har nu gått ett sekel under vilket denna inskränkta utformning av den kristna tron har utövat ett speciellt inflytande i vårt land. Det kan alltså vara befogat med en utvärdering. Har vi blivit ett folk med särskilt starka etiska ideal, ett moraliskt världssamvete?  

När kyrkan ska formulera sitt uppdrag är det viktigt att det inte stannar vid en framställning av vad kyrkan säger ja till och vad den avvisar. 

Bibelns fulla budskap om frälsningen genom Jesus Kristus har hela tiden predikats. Men gång efter annan har också etiska och moraliska krav på ett särskilt sätt kommit i förgrunden. Under 1930-talet framträdde Oxfordgrupprörelsen, senare känd som MRA, “moralisk upprustning” med de fyra absoluterna”: absolut ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. 

Under 1960-talet kom en reaktion mot de traditionella normerna. Den så kallade 68-rörelsen ville revoltera på livets alla områden. Många anknöt till den politiska “vänstervågen”, som gärna tog marxistiska modeller i sin tjänst. De förtryckta folken eller folkgrupperna blev medvetna om sin situation och befriade sig, ofta under en stark ledare. 

Teologiskt kom denna rörelse till uttryck i “befrielseteologin”, där etiska uttryck som rättvisa, rätt och rättfärdighet blev viktiga och bärande begrepp. Många, inte minst ungdomar, sökte sig till “framgångsteologin”. Den var Jesus-centrerad, och Jesus blev än en gång den starke ledaren, som i Jesus Christ Superstar. 

I framgångsteologin blev det också en stark betoning på att ens kristna tro skulle komma till synes i bönhörelse och framgång i livets yttre ting. 

Samtidigt framträdde en annan ny etisk våg. Det var naturväckelsen, som återupptäckte ansvaret för naturen. Det blev en förnyad skapelseteologi, där vårt ansvar som förvaltare av Guds skapelse ånyo betonades. Naturen kom med i vår syndabekännelse. 

Under de senaste åren har en ny etisk våg brutit fram, denna gång med särskild betoning på kvinnan och hennes ställning. I samband härmed har den tidigare uppmjukningen av den sexuella moralen i stället skärpts. Exempel härpå är sexköpslagen, pornografibrott med hjälp av datorskärmar, Me too-rörelsen och senast lagen mot barnäktenskap. Åter aktualiseras skapelsen och lagen med dess krav på människan. 

Efter 2000 har statens ansvar för de kyrkliga frågorna övertagits av de politiska partierna. Skolans värdegrund har blivit en besvärlig fråga. Undervisningen i kristendomskunskap (med sin förankring i etiken) hade redan tidigare ersatts av en mera allmän undervisning i religionskunskap. Nu aktualiseras också begrepp som demokrati och jämlikhet. 

Det råder en för den äldre generationen överraskande okunnighet om Bibeln, kyrkoårets högtider och den kristna traditionen - samtidigt som stora invandrargrupper har med sig sina egna traditionella värderingar.

När man som kyrka i detta nya läge skall formulera sitt uppdrag är det viktigt att det inte stannar vid en framställning av vad kyrkan säger ja till och vad den avvisar. Detta är inte kyrkans grund utan konsekvenser som i konkreta frågor dras av vad som är kyrkans grundläggande uppdrag: att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, hans död och uppståndelse och vad detta innebär för var och en. 

Om ställningstaganden i yttre frågor sedan görs till kyrkans primära kännetecken vilar man fortfarande på lagens grund och har försummat evangeliet.

Bo Johnson
professor emeritus