Skäms vi i Svenska kyrkan över reformationen?

Den 23 februari infaller i år söndagen Sexagesima i Svenska kyrkan. Sexagesima väcker sällan folkets jubel. En vanlig grå vintersöndag i raden av grå vintersöndagar, dessutom med ett konstigt namn. Är det därför den också, så där i förbigående, får heta Reformationsdagen i den nu gällande evangelieboken?

Skönt - då kan vi smidigt glida undan reformationen. Behöver egentligen inte prata om den. 

Ja, nog verkar det som om vi i Svenska kyrkan skäms över reformationen. Hela den protestantiska världen – i synnerhet den lutherska delen – firar dess minne självklart den 31 oktober, den dag då Martin Luther enligt traditionen spikade upp sina teser på slottskyrkans port i Wittenberg.

Vi firar – ja, ”firar” är väl inte ordet precis – den som sagt på vintern, väl dold. Det är symptomatiskt. Till exempel letar man förgäves i den populära bönboken Tro och liv efter något om reformationen. I min oskuld tänkte jag att det kanske hade blivit uppryckning med den nya upplagan. Men icke. Kompakt tystnad.

Varför detta eviga smussel? Martin Luther själv kan man ha många synpunkter på. Likaså hans verk, där de flesta meningar kan finna stöd om man bara letar, somliga riktigt obehagliga och frånstötande. Det finns över huvud taget ingen anledning att upphöja reformationstidens frågor och läror till något slags eviga dogmer. Däremot måste väl ändå reformationens impulser till att tänka nytt och tolka kristendom in i en ny tid, reformationens incitament till begriplighet och kommunikation med så kallat vanligt folk – detta måste väl ändå vara fortsatt centralt för en evangelisk-luthersk kyrka värd namnet.

Och hur är det med det som flödat ur reformationens ansatser, det som format dagens Svenska kyrkan? Utan reformationen hade vi inte haft kvinnliga präster och biskopar, inte vigsel av par av samma kön, inte ett öppet nattvardsbord, inte en bibelvetenskap värd namnet, och så vidare. Allt detta som de flesta av oss är tacksamma för.

En sak till: om reformationen åtminstone fick en enda egen firningsdag om året – på rätt dag då förstås – funnes det åtminstone en dag då vi kunde fokusera på hur kyrkan även i fortsättningen måste reformeras. För, gissa om det behövs! Det är så reformationens arv förvaltas.

Christer Hugo, präst i Huddinge pastorat