Skapa en organisation som bättre stöder församlingarna

Det är snart kyrkoval i Svenska kyrkan och inför det berörs också frågor om vår organisation i olika medier. Det föreligger ett förslag att skapa ett obligatoriskt nationellt lönecenter och på sikt ekonomiskt center, förslaget har också varit på remiss i vår. Visst finns det fördelar med ett sådant system, det är lättare att samla kompetens på ett ställe och så vidare samt frigöra församlingar och pastorat för grundläggande uppgiften.

Det är bara synd att kyrkomötet inte kan fokusera på en organisationsförändring utan laborerar med flera. Bara under förra decenniet användes all kraft åt att försöka genomföra strukturen – närhet och samverkan, initierat av kyrkomötet. Processen sammanföll många gånger med en redan pågående process av samgående och sammanslagningar som börjat ta form i församlingarna ute i landet.

Reformen har haft samma bärande tanke som det nationella lönecentret, att avlasta mindre församlingar den stora administrativa börda som annars medförs som eget pastorat. Men nu verkar detta inte ha fokus längre utan nu vill man satsa på en nationell överbyggnad. Varför laborerar man hela tiden med nya stora strukturförändringar, varför inte hålla sig till en?

För varje strukturförändring är ofta en smärtsam process som på kort sikt inte alls främjar församlingens utveckling och arbetsmiljö, möjligen gör den det på lång sikt. Nu verkar senaste förslaget om lönecenter inte mynna ut i något obligatorium men väl en gemensam finansiering även från församlingar som väljer att stå utanför och löser lönehanteringen på annat sätt exempelvis genom att anlita en servicebyrå. Naturligtvis är förslaget en kompromiss mellan de som velat göra systemet obligatoriskt och de som inte velat ha det alls.

Med all respekt för de församlingar som verkligen vill och önskar dra nytta av en nationell servicebyrå menar jag att vi borde vänta på genomförandet, för det finns många andra fungerande lösningar både i församlingar, stift och privata servicebyråer. Det vi först borde göra är att utvärdera och eventuellt förbättra den senaste strukturreformen – närhet och samverkan – som i grunden är en bra reform – innan vi genomför ännu en ny större strukturreform som påverkar församlingars ekonomi, personalsammansättning med mera.

Syftet med att kyrkomötet och stiften arbetade för strukturreformen – närhet och samverkan – var att den skulle frigöra små och medelstora församlingar till att fokusera på den grundläggande uppgiften. Men några år senare, blev det så, ledde den till det? Skapade den bättre arbetsmiljö, tydliggjorde den styrning och ledning? Säkert finns inget entydigt svar, en del nya större pastorat har blivit mycket bra med balans mellan närhet och samverkan mellan lokalförsamling och pastorat. Men jag uppfattar också att andra pastorat fått djupare sår, inte längre lyckas behålla gudstjänstfirare och medarbetare för att resurser och engagemang flyttats till någon annan församling, oftast till de större tätorterna.

Jag har själv arbetat i en liten församling där man fick vända på slantarna, samverka med andra församlingar, andra samfund och samhällsaktörer för att få minskade kostnader och fler intäkter. Det var ibland kärvt men var också en drivkraft och ett engagemang som ibland saknas. Jag vet också att på vissa håll är det svårt att engagera människor i kyrkopolitiken, så svårt att man inte längre kan vara församling eller pastorat.

Jag tror det är nödvändigt att bemyndiga den lokala nivån större mandat, såväl små och medelstora församlingar med eget kyrkoråd och församlingar som ingår i större pastorat. Det behövs för att kanalisera engagemang i närområdet Jag tror att det är viktigt för att behålla såväl medlemmar, intäkter och engagemang. Det pastorala programmet utvecklas bäst lokalt tror jag, här vet man vad man är bra på, vad man behöver utveckla och vilka samverkanspartner man har.

Kanske bör vi också stärka det lokala medinflytandet genom att ge församlingsråden mer mandat, det behovet ökar ju större pastoraten blir för att upprätthålla balansen mellan – närhet och samverkan. Och framför allt bör församlingarna själva få välja vilket administrativt stöd de behöver. Jag är ingen expert men har erfarenhet från både små och medelstora församlingar, vi behöver hjälpas åt att skapa en relevant organisation som tar till vara de medlemmar som kan och vill, till meningsfulla uppdrag.

Simon Johansson 
kyrkoherde, Ludvika