Skuldbeläggandet kring flyget tar sig väl extrema proportioner

REPLIK

När man läser vissa debattinlägg om Svenska kyrkans klimatarbete framstår det som att vi drabbats av samma sorts backsliding som präglat Jair Bolsonaros Brasilien. Vi verkar inte förstå att Guds rike ska utbredas och skapelsen ska upprättas som det står i kyrkoordningen. Biskopar riskerar “legitimera klimatförnekelse” när de aviserar att det inte är möjligt att minska antalet flygkilometer med femtio procent. Det känns överdrivet. Det finns ingen anledning för Svenska kyrkan att ha så dåligt självförtroende i sitt klimatarbete att det inte finns utrymme för nyanser.

Svenska kyrkan gör mycket och kommer inte bli någon hub för klimatförnekare bara för att man äter kött och tar flyget ibland.

Svenska kyrkans klimatarbete är utmärkt, så väl på församlings- och stiftsnivå, men även på nationell nivå med färdplanen. De höga ambitionerna innebär stora uppoffringar. Vi kallställer kyrkor som klimatåtgärd över allhelgona och jul - när kyrkan behövs som mest; församlingarna fasar ut fossila arbetsredskap i förtid för att minska fotavtrycket och de flesta gör sitt bästa för att resa hållbart, trots Sveriges perifera läge i Europa och eftersatta infrastruktur. Vi investerar kapital alltmer hållbart på alla nivåer, trots att det inte nödvändigtvis ger den största avkastningen.

Vi är en kyrka som länge både i stort och smått har arbetat hållbart och ekologiskt för att upprätta skapelsen genom fairtrade, kyrkkaffe, grön arkitektur och stadsplanering. Kanske var det annorlunda förr men pilgrimsvandrandet har ju i princip blivit helt förknippat med ekoteologin, och miljömässor firas regelbundet.

Det görs gröna omställningar på fastighetssidan över riket, trots att det inte kompenseras i vare sig KAE eller KUB. Vi avstår med andra ord ekonomiska resurser som hade kunnat läggas på verksamheten för klimatomställningens skull, och vi offrar inte så lite av vår egen bekvämlighet när vi befinner oss på barrikaderna i klimatkampen när vi samtidigt krymper som kyrka. Vi måste erkänna att det smärtar rejält ibland, och ibland kanske vi nästan går för långt?

Klimatdebatten i Svenska kyrkan ligger långt från "mainstream". Vi som kyrka tycker i regel inte det är så värst upprörande att göra gemensam sak med organisationen Extinction Rebellion eller ha event som är totalt veganska. På andra håll i civilsamhället och näringslivet skulle det framstå som aningen suspekt. Kollar man på tjänstebeskrivningarna på anställda bland stift och nationell nivå, så kan man heller inte förneka att "mulleperspektivet" ändå finns rätt starkt representerat. Jag ser det själv på kyrkomötet.

Ledamöter motionerar om contortatallar, trots det inte planteras några sådana längre, och en långdragen debatt förra året var vegetariska måltider, där Vänstern i Svenska kyrkan gick så långt att de ville införa en “vegonorm”, det vill säga göra det mer socialt stigmatiserat att äta kött. Det är kanske bra att debatten förs, men samtidigt kan väl församlingarna fråga sig varför kyrkomötet debatterar perifera frågor som matsedeln mer än ekonomi och kompetensförsörjning. Klimatdebatten har förflyttats mer mot den radikala planhalvan, och ibland blir debatten tyvärr osaklig.

Det gäller främst skogsdebatten, där aktivism och negativt kampanjande gjort att Svenska kyrkans skogsbruk har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Väldigt få bemödar sig kolla upp det utmärkta informationsmaterial om hur skogsbruket bedrivs som egendomsnämnderna tagit fram. Det är lättare att tro på det rebellmammorna säger. Det är tappert att rebellmammorna protesterar mot kyrkans skogsbruk utanför Uppsala domkyrka i novemberkylan – men fler borde kolla upp deras påståenden i stället för att hamna i deras filterbubbla.

Något som verkligen sticker ut är fixeringen kring flyget. När biskop Johan Tyrberg ger sig in i debatten och beskriver godhetssignaleringen kring flyget är det enkelt att hålla med. Lunds stift aviserar att de inte kan leva upp till nationell nivås påbud om 50 procents minskning av antalet flygkilometer.

Alla vet nog redan om vid det här laget att det finns Zoom-möten och att det finns tåg. Men det finns också möten och relationer som behöver byggas på plats. En effektiv hushållning av personal och förtroendevaldas tid är viktig det också. Skuldbeläggandet kring flyget tar sig lite väl extrema proportioner. Ta klimatambassadörer, utsedda av nationell nivå, som ska granska stiften och församlingarna; vilket egentligen är en konstig ordning när stift och församlingar bör anses vara självständiga enheter.

Trots att Lunds stift väljer att satsa på helt veganska och hållbara kyrkodagar, och Växjö stift ägnar mycket möda och kraft åt att återställa våtmarker, så blir biskop Johan Tyrberg anklagad för att riskera “legitimera klimatförnekelse” i en replik av representanter för Vänstern i Svenska kyrkan. Och när Växjö stift och biskop Fredrik Modéus önskar åka till studieresa till Rom finns inget som biter på klimatambassadörerna. Jag tycker det är orimligt. Växjö stift borde verkligen inte behöva skämmas för att de åker till Rom och Lunds stift måste kunna få utveckla sina internationella kontakter.

Alla fattar att vi ska dra ner på utsläppen, men vi är trots allt en kyrka med en missionsbefallning också.

Marcus Romedahl, ledamot av Kyrkomötet, Lunds stift, Fisk