Välkommen till Skut-tombolan!

2014 återvände familjen till Sverige efter nästan 5 års tjänstgöring vid Svenska Kyrkan i Bryssel. Vi hade mer än gärna varit kvar i tjänst som assistent och kyrkoherde men som de kloka människor vi är lydde vi rådet från flera diplomatkompisar och inte minst kollegor som gjort den resan tidigare. Det är viktigt att flytta hem efter så många år för att inte tappa rötterna.

Det var extremt svårt att komma hem igen. Från att ha varit i centrum av all den verksamhet som vi bedrev vid kyrkan till att bli ”ingen”, hemma i Sverige. Men vi kämpade på och skapade ett hem igen. Vi var fast beslutna om att ge det några år på hemmaplan och sedan åka ut igen.

Det blev både vidareutbildning och tjänst som kyrkoherde för oss. Barnen flyttade ut och for över världen. De tidigare mycket täta kontakterna med vänner i Bryssel blev att glesare men varje kväll tittade vi på varandra och sa, snart är det dags igen.

Vi åkte på olika uppdrag för att berätta om Utlandskyrkan, vi spred i alla möjliga och omöjliga sammanhang budskapet om utlandsförsamlingen som framtidens möjlighet även på svensk mark. Vem skulle kunna motstå ett sådant stabilt par som vi. Nu hade ju jag som kyrkoherde skaffat mig ännu mer meriter och tagit tjuren vid hornen och verkligen lärt mig allt om kyrkans nya budgetarbete, startat flyktingprojekt, konverterat församlingens ekonomi och administration till SvK GIP, GAS och anslutit oss till servicebyrån för löne- och ekonomihantering.

Jag firade 30 år som präst och kände mig redo för nya äventyr. Så jag sökte tjänster med vetskapen att stora församlingar som New York, London, Paris, Berlin krävde minst en tidigare utlandstjänstgöring. Det gick som ett mantra genom flera av oss kyrkoherdar hemma i Sverige att det gällde att samla på sig så mycket kunskap och erfarenhet från alla håll för att kunna vara med och fajtas om tjänsterna.

Jag påstår inte att just jag är bättre än någon annan, bara att jag har erfarenheter som sitter som gjutet i utlandsarbete. Inte ett knyst hördes från utlandskyrkan. Förutom de obligatoriska ”tack för din ansökan vi har gått vidare med annan sökande, sök igen!”

Folk på kyrkokansliet berättade i förtroende hur Utlandskyrkan höll sig för sig själva. Samtliga fackförbund kunde inte svara på en enda fråga som jag hade, de var verkligen inte med i processen.

Jag och några till kyrkoherdar började forska i hur det fungerade med rekrytering. Vilka sökprofiler hade man, hur såg den önskade meritförteckningen ut? Samtidigt tillsattes flera Kyrkoherde-tjänster och några slutade bara efter drygt ett år. Någon kyrkoherde skrev på Facebook att hen fått tjänst.

Jag bad nu att få veta vad som gäller och varför jag verkade vara satt i kylskåpet. Jag fick ett möte i Uppsala på kansliet och där gjordes det klart för mig att det inte fanns förtroende för mig. Att jag misskött mitt tidigare uppdrag och att jag varit kritisk på Facebook till utlandskyrkan.

Jag frågade var de brev som var skickade till kyrkokansliet från ambassadörer och utlandssvenskar som i Bryssel lovordat både min hustrus och min insats. Vi hade varit de allra bästa. Nu var vi bara avskrap.

Det kändes som en efterhandskonstruktion eller hade jag verkligen varit så blind? Samtidigt träffades hela utlandskyrkans aktuella utsända personal på kyrkokansliet i Uppsala och hur många som helst kom fram och ville höra varför de inte sett mig på länge.

Flera kyrkorådsordföranden och gamla kollegor lovordade mina insatser och bedyrade att jag behövdes i utlandskyrkan. Vi saknar dig Larsa! Varför vill du inte ut igen? Om jag vill, sa jag, jag längtar så det knakar.

Trots allt gick jag stärkt från kyrkokansliet fast besluten att inte ge upp. Så jag sökte igen med samma iver och längtan om att få komma ut igen. Få göra nytta och bruka hela min kropp och själ. Men tiden gick och jag hörde inte ett knyst. Förutom de obligatoriska ”tack för etc…”.

Jag vet fortfarande inte vad som hände i allt detta. Jag är inte bitter men känner mig sviken och lurad av den tombola som det blivit av alltihopa. Samtidigt läser jag annonser i Kyrkans Tidning om att utlandskyrkan söker präster. Tanken har slagit mig att jag prövas av Gud för att jag verkligen ska stå testet. Eller kanske har jag drabbats av nåt virus som förvränger alla mina ansökningar och skriver könsord och svordomar i stället för det jag berättat om mig själv.

Jag var verkligen en Skut-vän. Nu får jag bara sekt-vibbar när jag tänker på hur det ”gillas” och hålls om ryggen på sociala medier i Skut-sammanhang och att tjänstepersoner på kyrkokansliet har sån makt över oss som är beredda att göra ännu en resa. Så skulle jag aldrig ens behandla mina ovänner om jag hade några!

Vilket slöseri med resurser, existerar inte tanken på återbruk? Jag tycker för det första att kyrkokansliet ska släppa Utlandskyrkan till Visby och sedan skapa en pool av villiga och beprövade herdar som biskopen sänder ut till församlingarna. Ännu ett Kyrie eleison över kyrkokansliet…

Larsa Rännar