"Vigseltvång" är inte rätt väg att gå

Antje Jackelén, Susanne Rappmann
I Jakobs kyrka i Stockholms domkyrkoförsamling gavs möjlighet till drop in-vigsel under torsdag och fredag i prideveckan. Här ett av de par som tog tillfället i akt att efter 20 år som par manifestera sin kärlek med äktenskapliga band. Officiant var domkyrkokaplan Kristina Ljunggren. Samkönade Samkönatäktenskap Foto: Lars Rindeskog

Det målmedvetna arbetet med frågorna i sin helhet är på sikt mer effektivt. Vi behöver arbeta klokt och ihärdigt. Och göra det med varandra, inte mot varandra, skriver ärkebiskop Antje Jackelén och Susanne Rappmann, biskop i Göteborg, i en replik. 

 

 

REPLIK

Stoltheten över Svenska kyrkans engagemang i hbtqi-frågor har fått sig en rejäl törn, skriver företrädare för Carl Johans pastorat i Göteborg. Det är ledsamt, men ändå helt i onödan!

Hela debattinlägget är skrivet utifrån antagandet att motivet för biskopsmötets dokument Om vigselrätt, vigselplikt och vigningsansvar  är att biskoparna vill prästviga kandidater som vägrar att viga samkönade par. Det antagandet är fel och därför blir också de flesta slutsatserna fel.

Det dokumentet faktiskt säger är:

1. Till skillnad från 2009 står numera alla biskopar bakom kyrkomötets beslut från 2009 om vigsel av par av samma kön.

2. Alla biskopars målbild är att alla präster med glädje och av fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön. Denna målbild är vägledande i antagningen av prästkandidater.

Det innebär att kandidater inte kan prästvigas så länge de har uppenbara brister, gällande till exempel gudsbilder, bibel-, skapelse- och människosyn, samt hur dessa kommer till uttryck i olika förhållningssätt, också i relation till hbtqi-personer. Den prövning som krävs hör till biskopens vigningsansvar.

Sedan 2009 har allt fler präster blivit beredda att viga par av samma kön. Arbetet mot diskriminering, med antagning samt främjande och tillsyn pekar på att den utvecklingen kommer att fortsätta. Men eftersom vi har sett bakslag även på andra områden gäller det att vara observant och ihålligt arbeta med frågorna.

Biskopsmötet ser dock ”vigseltvång” som kontraproduktiv och ineffektiv. En person som i samband med vigning skriver på att hen är villig att viga samkönade par kan med äktenskapsbalkens stöd avstå, när väl det första samkönade paret kommer. Det målmedvetna arbetet med frågorna i sin helhet är på sikt mer effektivt. Det som debattörerna kallar ”diametralt olika människosyner” eller ”en dubbel linje” när det gäller att människan är skapad till Guds avbild ser vi inget utrymme för.

Vigsel av samkönade par hör till de icke-konstitutiva frågor som enligt läronämnden inte får begränsa biskopens vigningsansvar (Ln2016:8y). Det kan vara lite svårare att förstå, eftersom det är lätt att få för sig att icke-konstitutiva frågor är oviktiga. Men det är fel. Icke-konstitutiva frågor kan i det pastorala arbetet vara mera avgörande än konstitutiva frågor. Därför är de ytterst relevanta i antagningen av kandidater till vigningstjänsten. Dit hör frågor om samhällsansvar, ställningstaganden i etiska frågor, olika seder och bruk eller kandidatens personliga förhållanden och egenskaper.

Att kyrkomötet formulerar ett vigningskrav för var och en av dem är inte bara oförenligt med Svenska kyrkans ordning. Det är också olämpligt, eftersom det skulle leda till en svåravgränsad reglering av åsikter och beteenden. Vad ska gälla beträffande dödshjälp? Hur ska skapelseteologi översättas till ansvarstagande i klimatkrisen?

Debattörerna menar att det hade varit enklare om biskoparna hade argumenterat utifrån ekumenik och relation mellan biskopsmöte och kyrkomöte. Det är just det dokumentet gör: ”En förändring av vigningsansvaret och vem som har det skulle ändra vår kyrkas karaktär. Den skulle ifrågasätta den gemensamma ansvarslinjen som bygger på respekt för varandras ansvars- och kompetensområden. Den skulle även påverka Svenska kyrkans ekumeniska relationer.”

Och ja, att vårda och värna kyrkans enhet är biskopars uppdrag (KO 8 kap 1§). Det inbegriper gemenskapen mellan församlingar och stift och med hela den världsvida kyrkan.

I dessa dagar förkunnar den rysk-ortodoxa patriarken Kirill en fasansfull teologi som gör hbtqi-personer till syndabockar. Deras rättigheter i länder som Sverige sägs vara beviset för västvärldens dekadens – med prideparader som det yttersta tecknet på att väst är det stora hotet mot ett heligt Ryssland.

Er kamp behövs, men låt inte det goda bli det bästas fiende. Vi behöver arbeta klokt och ihärdigt. Och göra det med varandra, inte mot varandra. Det tjänar Guds rike och människorna det gäller bättre.

Antje Jackelén, ärkebiskop, Svenska kyrkan
Susanne Rappmann, biskop, Göteborgs stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Hbtq Vigsel

Prenumerera på Nyhetsbrev

4 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Anonym
Jag är kristen, bisexuell och 20 år gammal. Tron och min läggning har för mig aldrig varit i konflikt, Jag är 100% att Kristerlig kärlek även finns och kan finnas i samkönade äktenskap. Samtidigt förstår jag fullständigt att frågan är ytterst komplicerad, och jag skulle egenetligen vilja se en teologisk motivering från Svenska Kyrkan, inte en politisk. Har nyligen läst boken "The Antiphonal Animal: An Orthodox Defense of Same-Sex Love" vilken jag på fullt allvar säga är den bästa boken om hbtq-teologi någonsin. Frågan behandlas i ett o(litet o)rtodxt och Guds-troget sätt, baserad på Kyrkofädrerna. Något sånt saknar jag av Svenska Kyrkan.
BGOL
I ortodoxa kyrkor sker knappast några samkönade vigslar.
Margareta
Det här inlägget är alldeles för komplicerat för en vanlig människa. Det behövs en teologisk förklaring, inte en politisk.
Anders Lundberg
Genom biskoparnas uttalande och denna debattartikel förstår vi att biskoparna vill etablera en praxis av de facto-förbud. Biskoparna instämmer alltså i sak med förbudsförespråkarna. Eftersom majoriteten i kyrkomötet finns räcker det att biskoparna i läronämnden är för fega för att begära den särskilda beslutsordningen. Och det tror jag att de är.