Mer att diskutera än var en kitschig altartavla ska hängas upp

Jag tycker det är väldigt tankeväckande att fotografen Elisabet Olsson blivit den svenska kristenhetens mest diskuterade, nu levande konstnär trots hon inte verkar ha haft den ambitionen. Flera av hennes kända verk är gjorda i diverse bildredigeringsprogram och är parafraser på bibliska motiv, med HBTQ-personer i centrum. Ibland är hon intressant, ibland är hon det inte, men de flesta svenskar känner nog igen hennes skapande även om inte till namnet: vissa av bilderna har verkligen etsat sig fast i det kollektiva medvetandet: En oerhörd bedrift när man tänker på det.

Den marxistiske konstvetaren Clement Greenberg skrev 1939 en essä där han delade upp konsten i kitsch och avant-garde. Hans konstsyn är intressant, även om många idag förmodligen inte delar synen att viss konst kan värderas högre än annan. Greenberg menade att modernismen, och i synnerhet avant-gardet var den enda riktiga sanna konsten som fanns i hans tid. Avant-gardet markerade mot bourgeoisien, och konst kunde ställas i direkt motsättning mot kitsch: ursprungligen lättigenkännlig, publikfriande konst som såldes på gatan för snabb profit. Han vidgade även kitschbegreppet till att innefatta det mesta vi kallar för populärkultur idag som serietidningar, reklam, Hollywoodfilmer och annan masskultur.

Hade Clement Greenberg levt idag hade det varit intressant att höra hans åsikt huruvida Elisabet Olssons produktion tillhör avantgardet eller var att betrakta som kitschigt. Det står klart att många uppskattar hennes produktion: till och med statsministerparet, Ulf Kristersson och Birgitta Ed, de högsta representanterna för bourgeoisien, har en av många versioner av denna altartavla representerade i sin boning. Är inte det lite kitschigt?

Något som inte är kitschigt, men är farligt, är att det har skapats en myt kring omständigheterna av hur Paradiset i S:t Pauli kyrka i Malmö sattes upp och plockades ned. För att permanent förändra kyrkorummet krävs tillstånd av länsstyrelsen och kyrkorådet, vilket inte skedde när Paradiset sattes upp 2019. Det var inte kritiken mot verket i sig som fick det att plockas ned, utan själva tillvägagångssättet hur tavlan sattes upp.

Det är också lätt att glömma bort hur kyrkorådets nuvarande ordförande Per Håkansson och Vänstern i Svenska kyrkan, genom skrivelser till bland annat. kyrkorådet med anledning av altartavlan valde att kartlägga och hänga ut anställda utifrån vilka åsikter de hade om Paradiset och kopplade det till att låta som att det bara handlade om att de var motståndare till HBTQ. Visk var cyniska och villiga att gå långt för att skapa ett narrativ om en feg, bakåtsträvande, homofobisk kyrka och kyrklig ledning i Malmö trots de borde vetat bättre. 

Gunilla Hallonsten och Albin Tanke förtjänar viss cred för sin ansats för att diskutera frågan kring Paradiset, som varit intressant att följa, även om det tycks som att diskussionen kunnat breddas med fler perspektiv.  I texten från Pride strör Gunilla Hallonsten och Albin Tanke idel lovord över de som håller med dem om Paradisets självklarhet i kyrkorummet, medan Joel Halldorfs tolkning av verket avfärdas direkt som felaktig, då han genom att lyfta gnosticismen missförstår konstnärens “poäng med konstverket” i ställningstaganden han gjorde 2019. Om Joel Halldorf adresseras så mycket i samtalen kanske han åtminstone borde få komma till tals? Eller i alla fall en konstvetare?

Det närmaste man kommer en konstvetare som varit med på samtalen, är prästen och konstnären Mats Hermansson, som Malmö pastorat flitigt konsulterat i sina konstsatsningar och känd för sina ikoner av bland andra Greta Thunberg. Men han är liksom alla andra är han helt lyrisk över denna altartavla: lite mer mothugg hade kunnat skapa en spänstigare diskussion, åtminstone om ”försonande mångfald” skall skapas även på det intellektuella planet?

Trots att panelsamtalen pågått länge behövs säkert mer samtal, då det ännu inte ens finns något förslag var tavlan ska hänga någonstans. Man behöver det dels för att konst är väldigt beroende av vilket rum de är placerade i, samtalen har cirkulerat mellan Pauli, Johannes och Petri; och dels för att länsstyrelsen och andra relevanta aktörer, inklusive kyrkorådet ska kunna ta ställning. Svenska kyrkan och Malmö pastorat gör helt rätt i att ligga i bräschen när det gäller HBTQ-frågor, men det finns en risk att frågan kring Paradiset antingen bara blir billigt poserande eller ett en simpel pålaga på den redan nu alltför utbredda tystnadskulturen som upplevs i hela pastoratet.

Det är bra att skribenterna nämner att man går vidare med regnbågsnyckeln, ett beslut som fattades i kyrkorådet redan förra året, men där inget hänt sedan dess.  Det går också fråga sig hur kyrkan skall tänka när den måste vända på varenda öre? Tyvärr kostar även denna typ av panelsamtal pengar, och denna sorts evenemang blir tyvärr inte alltid särskilt välbesökta.  Slutligen kan man också fråga sig, går inte HBTQ-personer i gudstjänst precis som oss andra, i så fall kanske de oroar sig i mer över att deras favoritpräster lämnar Malmö på löpande band än var en kitschig altartavla hängs upp?

Marcus Romedahl
Kyrkorådet Malmö