Drömmen om Paradiset har hela tiden varit levande

Med stor glädje läser vi kyrkoherde Gunilla Hallonsten och pastoratsteologen Albin Tankes text i Kyrkans tidning om konstverket Paradiset av konstnären Elisabeth Ohlson (Kt 230814). Redan år 2013 skrev vi en debattartikel i Kyrkans tidning (Kt 130111) med en stark önskan om att Malmö pastorat (då samfällighet) skulle köpa in Elisabeth Ohlson tavla Paradiset. Vi såg i konstverket kärlekens många ansikten och särskilt den samkönade kärleken. Vi såg den upprättade skapelsen, en skapelse som dansar och jublar över att få finnas till. Vi såg livets källa i det vatten som forsar fram i tavlan. Vi såg hur barmhärtigheten och medmänskligheten gestaltas i den kvinna som fallit på knä för att läka sår och ömsint hålla om den skadade eller sårade. Vi såg ett värn mot ondskan i en transperson som av konstnären gestaltats likt kopparormen i berättelsen om israeliternas befrielse från fångenskapen i Egypten och som med ett fast grepp håller ormen - ondskan i sin hand till mänsklighetens befrielse och helande.

Vår tanke 2013 var att Paradiset skulle kunna användas vid samkönade vigslar som ett tydligt tecken på kyrkans bejakande solidaritet med de par som ville gifta sig inför Guds ansikte. Vår önskan bemöttes med tystnad från Svenska kyrkan i Malmö men också med nedsättande omdömen om tavlans konstnärliga kvaliteter. Åren gick och genom ett under fick Svenska kyrkan i Malmö en ny chans att ta emot tavlan. Nu skulle vår önskan bli till verklighet! Det var en fantastisk dag då tavlan fick sin plats i S:t Pauli kyrka. Vi och många andra kände sådan glädje och stolthet över en kyrka som också i kyrkorummets konstnärliga utsmyckning manifesterade kärlekens många ansikten.

Men glädjen fick ett abrupt slut, en tämligen sanslös debatt utbröt med många osakliga ifrågasättanden av Paradisets motiv. I debatten fanns också undertoner av både homo- och transfobi. Inte blev det bättre av den teologisk ängslighet som flera ledande kyrkliga personer uppvisade. Från den dåvarande kyrkliga ledningen i Malmö sades att det skulle göras en teologisk bedömning av tavlan. Den bedömningen eller vilka som gjorde den redovisades aldrig. Med stor sorg kunde vi bevittna hur tavlan togs ned och den glöd och värme som Paradiset utstrålade i kyrkorummet förbyttes nu i tomhet. Även i många människors hjärtan fanns en tomhet och en känsla av att återigen bli övergivna av kyrkan. Några vågade ta striden och tystades, andra resignerade i ett allt snävare och kallare kyrkligt klimat för hbtq+ frågor.

Det har varit flera år tunga år där kyrkans solidaritet med hbtq+ personer har ifrågasatts. Från vår horisont har vi förstått att det inte går att räkna med att kyrkor hissar regnbågsflaggan. Engagemanget i Pride har tidvis varit försvagat. Den fortsatta möjligheten för präster att vägra viga samkönade par har sått en misstänksamhet mot Svenska kyrkan. När mer konservativa teologiska strömningar fått ökat inflytande är vi ändå många som i det egna sammanhanget gjort vårt bästa för att vara en inkluderande kyrka. 

Drömmen om Paradiset har hela tiden varit levande hos oss. Vi hoppas innerligt att tiden nu är mogen för att Paradiset ska återfå sin plats i ett kyrkorum i Malmö. Det skulle betyda mycket för så många och skicka en tydlig signal om en kyrka som tar kärleken och människors önskan om att få vara sig själva på djupaste allvar. Att hbtq+personer får synas och representeras i kyrkorummets utsmyckning är enormt viktigt för människors rätt att känna sig sedda och bekräftade. Ytterst handlar detta om ett bejakande av mångfalden i Guds skapelse.

Vi hoppas också att kyrkan vågar ta den teologiska debatten utan ängslighet när mer högljudda debattörer i offentligheten tar till orda. Att teologer med annan kyrklig hemvist och med mer konservativ hållning fick teologer i Svenska kyrkan ur balans är fortsatt oroväckande.

I Hallonstens och Tankes text redogörs på ett förtjänstfullt vis de teologiska slutsatser som ett år av fördjupande samtal om tavlan lett fram till. Detta är mycket viktigt och visar att tavlans motiv står på en stabil och god teologisk grund. Därmed kan dess plats i kyrkorummet säkras oavsett vem som innehar den ledande positionen i Svenska kyrkan i Malmö eller vilka homo- och transfobiska strömningar som växer sig starka i samhället. Men självklart är Paradiset fortsatt ett konstverk för teologisk reflektion, samtal och kritik såsom all konst i kyrkorummet måste och borde vara. Endast så blir konsten vital och relevant.

För oss som har skrivit och kämpat för tavlan sedan år 2013 skulle det också vara välkommet om Lunds stift och gärna biskopen kunde komma med ett teologiskt yttrande om tavlan. Trädgårdsberättelsen har ju haft och har alltjämt en genomgripande betydelse i vår kultur. Det skulle innebära ytterligare en försäkran om tavlans plats i kyrkorummet även om tiderna och maktförhållandenförändras både i kyrka och samhälle. Hanterandet av verket förorsakade en förtroendekris för kyrkan i förhållande till hbtq+ personer och till alla som vet hur rättigheter kan tas ifrån oss, människor stötas ut och hur kampen i hög grad för inkludering fortfarande pågår. Inget är självklart. Inte när det kommer till kön, etnicitet, identitet, sexualitet. 

Vi gläds också åt att Hallonsten och Tanke skriver om regnbågsnyckeln. Ett drömscenario hade varit om Malmös församlingar genomgick denna utbildning parallellt med samtal om var Paradiset ska hängas upp. Det skulle gynna en inkluderande och demokratiska process inom Svenska kyrkan i Malmö och bidra till att tavlan säkras inför framtida utmaningar. Regnbågsnyckeln och en plats för verket Paradiset i någon kyrka i Malmö, det skulle för oss vara paradiset här och nu.

Peter Englund,
sjukhuspräst i Malmö

Helena Myrstener,
präst i S: t Johannes kyrka i Malmö