Livsviktigt att kyrkan talar om dödshjälp

Just nu rullar SVT-serien ”Sista hjälpen” i rutan. Under journalisten Anna Lindmans ledning dras ridån undan för det kanske sista stora etiska tabuet vi har i Sverige. Vuxna människors rätt eller inte att välja döden.

Diskussionen om dödshjälp har länge knackat på både samhällets och kyrkans dörr, men hittills har vi oftast tvekat inför att öppna. 

Kanske för att ämnet väcker känslor och tvivel som vi helst vill slippa möta? 

Men om inte kyrkan vågar prata högre om livets svåraste frågor – vem gör det då?

Vi har varit där förut. Kyrkor över hela världen, också Svenska kyrkan har länge tampats med frågan om livets början. Och rätten till abort. Men även om det finns svåra etiska dilemman, skulle väl ingen säga att kyrkan ska vara tyst för att det är komplext.

I ett av Anna Lindmans exempel får en ung man, Tom, veta att faderns obotliga och fruktansvärda sjukdom, gått i arv. Huntingtons sjukdom. Som bit för bit bryter ner kropp och psyke.

För pappan slutade det i att han tog saken i egna händer och svalt sig till döds. Efter flera misslyckade självmordsförsök har han nu sökt sig till Schweiz, där man lagligt kan få hjälp att avsluta livet 

Där och i andra länder där dödshjälp nu legaliserats, har man lyft fram respekten för en lidandes människa egen rätt att avgöra när smärtan blir för stor.

Här kokar ju diskussioner också ner till dess bas. Det är en fråga om autonomi, om värdighet, om människovärde och gränser för självbestämmande. På det bygger också Svenska kyrkans officiella hållning att stå emot en legalisering i Sverige.

Men då måste man också våga ställa sig den obekväma frågan varför man i fallet abort och livets början, menar att människan måste få sista ordet om sin egen kropp och det som växer i den. Men samtidigt alltså inte bestämma över sitt eget liv vad gäller dess avslut.  

Jag fruktar också att det skulle vara ett sluttande plan om dödshjälp legaliserades. Livets fundamentala premisser utmanas verkligen, och dessutom riskerar det öppna för en framtid där individer kan pressas till val på grund av sociala eller ekonomiska faktorer?

Inte helt olikt den negativa aspekten av aborträtt där folk kan välja bort barn på grund av sjukdomar, eller i andra länder kön och annan genetik. 70 procent av alla barn med Downs syndrom aborteras nu i Sverige, enligt socialstyrelsen.

Mitt spontana svar är att inte vilja ge möjlighet till dödshjälp i Sverige. Men det är inte utan den stora medkänsla som kommer när man hör människor som Tom eller Pernilla tala om sitt lidande  i SVT-serien .

Och kanske hamnar man i samma slutsats som vid abort; Samhälle och kyrka borde samverka för att hjälpa och främja allt liv. Men det är omöjligt att stanna kvar i en kategorisk motståndshållning som leder till i det ena fallet illegala aborter och i det andra måhända självmord eller illegal dödshjälpsverksamhet.

Det viktiga nu är kanske inte att ha ett färdigt svar. Men kyrkan kan inte ställa sig vid sidan av denna debatt. 

Vi har ett ansvar att föra samtalet öppet och med respekt för alla röster, både medicinska och teologiska. Hur möter vi människors rädsla inför ett plågsamt livsslut? Hur säkerställer vi att vården blir så god att döden aldrig känns som bästa utvägen?

Hur kan vi bidra till mer liv i en värld där döden ibland känns som enda utvägen?

Kanske handlar det ytterst om vilken bild av livet, döden och människans värdighet vi som kyrka vill stå för. Det är dags att vi vågar ställa de svåra frågorna – och ännu viktigare, att vi vågar lyssna på svaren.

Robert Tjernberg

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikterna i texten svarar skribenten själv.