Andlighet - det bästa och värsta med kyrkan

Det bästa och värsta med kyrkan är att det är så mycket andlighet. Vilket är en konstig sak att ha åsikt om, eftersom just andlighet är det som särskiljer kyrkan från en vanlig förening. 

Men det är också det som gör kyrkan farlig. 

I Västmanlands tingsrätt har två kvinnor de senaste veckorna vittnat om hur de upplever att pingstörelsens tidigare ledare, Daniel Alm, utsatt dem för övergrepp. Alm, själv gift familjefar, har upplevt relationerna som ömsesidiga och enligt vittnesmålen ursäktade han otroheten med att den “går utanför alla system”. 

Kvinnorna, som varit honom underställda i pingströrelsens hierarki, har förvirrats av hans teologiska resonemang, men tagit dem för sanning: Det kommer trots allt från ledaren i deras eget samfund. Från en pingstpastor. Från en tidigare ordförande i Sveriges kristna råd. När de sagt nej, protesterat, har de bemötts med ny teologi: Att Alm kan "snylta på nåden". Berättelserna från tingsrätten, föredömligt rapporterat av Hemmets Vän, ger en unik inblick i hur andligt maktmissbruk kan se ut. 

Men det är också bisarrt. För rättegången handlar inte alls om otrohet eller övergrepp. Den handlar om en arbetsrättstvist. Alm menar att han, i stället för att bli avskedad, borde ha fått fortsätta som vaktmästare eller motsvarande.  För detta vill han alltså dra sin församling till domstol i en någon slags förhoppning om upprättelse. 

För nu är de system man nyss kunde runda, viktiga för andra att hålla sig innanför. Rätt ska plötsligt vara rätt. 

Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på just det som är värst med kyrkan: Att andlighet kan användas godtyckligt. Att gudomlig insikt och profetiska ord när som helst kan åberopas för att trumfa vad som helst: Allt kan omtolkas i kraft av påstådd andlig auktoritet. 

För egen del blockerar det tanken på hur en sund församling ska kunna fungera, eftersom problemet inte går att bygga bort. Manipulation är ett problem överallt, men när den har en andlig dimension blir den nästan ogenomtränglig. För även Pingströrelsen hade visselblåsarfunktioner och program för “Trygga möten”. Och Daniel Alm var själv med och utarbetade en handlingsplan vid “kriser och maktmissbruk”. Men vad spelar regler, ramar och principer för roll när “Guds röst” alltid fungerar som veto? Det är inristat i hela den lutherska delen av kristenheten genom teologin om det allmänna prästadömet (även om knappast katolska kyrkan är skonad): Så länge det finns människor som kan hävda andlig auktoritet kommer problemet existera.

Det lömska är att det oftast handlar om mer obetydliga saker än det Alm anklagas för. Andliga övergrepp göms i det vardagliga. Någon har ett “uppmuntrande ord från Herren” som egentligen är nedlåtande manipulation. Och när det kommer från någon med andlig auktoritet står du inför ett omöjligt val. Tvivla på Gud eller på det system som lärt dig att Gud faktiskt kan tala genom människor. 

Visst, på andens frukter ska vi bedöma träden. Men fråga kvinnorna i relation med pingstledaren hur de skulle tolka frukten “kärlek” när deras högste ledare förklarar att den ”går utanför alla system”. 

Det bästa och värsta med kyrkan är att det är så mycket andlighet. 

Det är bäst eftersom det andliga är vad som ger själva livet mening, styrka och tröst. Men att det också kan vändas till ett vapen får mig att vilja begrava andligheten djupt och glömma att det existerar.

För det enda vi säkert vet är att vi snart sitter här igen. Med en ny berättelse. Med samma mönster. Med ännu en andlig ledare som säger att den bara följde Guds röst.

Emanuel Karlsten
journalist, föreläsare och krönikör