Hur Svenska kyrkan kan fånga ett historiskt momentum

Kristendomens stilla comeback i offentligheten har pågått ett tag, men jag hoppade ändå till när Dagens nyheters förstasida den 9 september 2024 visade fyra unga dopkandidater. Klädda i vitt, vadandes ut i vattnet för att döpas i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Rubriken: ”Allt fler unga konfirmerar sig: Jag vill komma närmare Gud.”

DN  ändå. Där legendariske chefredaktören Herbert Tingsten resolut ville sätta punkt för religionen. Tillsammans med sin vän Ingemar Hedenius ansåg han tron vara galenskap. Men som Leif Carlsson skrev i Signum för 30 år sedan:
”Herbert Tingsten ansåg att religionen var död, eftersom de kristna inte längre trodde på den. Han beklagade detta, från en synpunkt: tänk så mycket mer spännande livet var förr när folk verkligen trodde, funderade på bibelns problem och oroade sig för sitt eviga öde.”

Möjligen är vi där igen. Vad än Tingsten skulle säga om att dagens DN tycks ha öppnat dörren för ett nytt sätt att bevaka svensk kyrklighet.

Bara den senaste veckan har flera reportage dykt upp: Aftonbladet intervjuar ett killgäng om sin tro, SR i Eskilstuna gör ett glatt inslag om konfirmationsboomen. När Ungdomsbarometern listade trender för 2025, är det namnet Jesus som toppar. Mot alla odds kan tyckas.

Och i Svenska kyrkan sker just nu något anmärkningsvärt. För första gången sedan skilsmässan från staten är fler på väg in än ut. Årets två första månader gav ett nettoresultat på +455 medlemmar – 2870 in, 2415 ut.

Men vad gör vi egentligen med den här oväntade möjligheten i en kyrka som många i ärlighetens namn nog väntat sig skulle fasa ut sig själva efter hand.

Anledningarna till medlemskap varierar, men av vad som rapporteras från många församlingar verkar det i mycket som att en ung kyrkorörelse är på gång. Det är fantastiskt. Dock - utan struktur dör engagemanget. Och kyrkans viktigaste fråga just nu bör väl vara; hur ska människorna bakom siffrorna hitta sin plats?

För några år sedan undersökte Sara Fransson, Jonas Bromander och Johan von Essen det ideella arbetet i Svenska kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Deras slutsatser känns högst relevanta nu.

Konfirmationen är för många vägen in. Men vägen vidare saknas ofta. En majoritet av församlingarna i strudien erbjöd ingen fördjupning i kristen tro efter konfirmationen.

Och även om unga ofta efterfrågar ansvar, får de det sällan. Här måste kyrkan våga tro på unga och deras förmåga att engagera sig – inte som hjälpredor, utan som medskapare.

Det är vad de är. Vad de måste vara.

Svenska kyrkan behöver nu snabbt arbeta med sin självbild. Från statens kyrka – till folkets kyrka. På riktigt. Från och med nu byggs det nedifrån och upp. Idealitet och engagemang blir hårdvaluta.

Inte minst, som biskop Erik Eckerdal påpekat, att det finns ett fönster innan Svenska Kyrkan riskerar missa 90 procent av sin ekonomi.

Det behövs också en förståelse för att många av de som tycks komma till kyrkan nu i än större grad gör det för att de helt enkelt söker Gud.

För Tingsten och Hedenius var tron ett intellektuellt hinder. Deras idéer fick ett starkt grepp om den svenska mentaliteten.

Men en ny generation har insett att det också är ohederligt att avvisa den mystiska känslan av något större, som människor burit i alla tider.

Eller som CS Lewis formulerar det:
”Om vi upptäcker att vi söker något som inget i denna värld kan tillfredsställa, är den mest troliga förklaringen att vi var skapade för en annan värld.”

När den världen förkunnas, återupptäcks den. Kanske är det dags att vi slutar bli förvånade över de märkliga siffrorna i medlemsstatistiken.

Robert Tjernberg