Vi ska ge röst åt dem som har svårt att tala i egen sak

”Ner med Gud i skiten”.

De här orden mötte jag en gång under åren som fältarbetare i Stockholm, klottrad på vit husfasad. Med illröd färg. Först blev jag både ledsen och arg över klottrarens djupt kritiska hållning. Efter ett tag slog det mig att det hen skrivit faktiskt var sant, utan att klottraren nog anat det. Det är ju där Gud som älskar över allt förnuft faktiskt är. Plötsligt blev klottret en beskrivning av den Gud som Per Frostin i en boktitel beskrivit som: ”De nedtystades Gud”.

Jag påmindes om klottret när jag läste Jonas Eeks ledarartikel i Kyrkans Tidning (nr 16 av den 22.4) där han kritiserar kyrkostyrelsens remissvar om delbetänkandet: ”Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap” (SOU 2021:2). Naturligtvis är det viktigt att svenska medborgare lär sig det svenska språket hyggligt och får kunskap om det svenska samhället. Men att det ska vara ett krav har jag långt svårare att förstå.

Det gäller även Migrationskommitténs betänkande: ”En långsiktigt hållbar migrationspolitik”. (SOU 2020:54) I DN skriver professorn i etnicitet Stefan Jonsson: ”Bara tillfälliga uppehållstillstånd beviljas. För permanent uppehållstillstånd behövs flerårigt fast arbete och goda språkkunskaper. Det blir svårare att återförenas med sin familj.” (DN 12 maj -21)

Språk kan tillgodogöras i olika mån, på olika nivåer. Det kommer alltid att finnas de som har svårare att tillgodogöra sig ett nytt språk. Det tar tid. Många bär samtidigt med sfi studier på traumatiska erfarenheter att hantera, och på oro över nära och kära man skilts från. Att då lära sig svenska under en begränsad tidsperiod är för en del en oöverstiglig svårighet. Att språkkrav skulle leda till en bättre integration betvivlas av många. Snarare skulle det leda till en större diskriminering. Inte minst riskerar detta att drabba lågutbildade, framför allt kvinnor från utomeuropeiska länder.

Ett av diakonens vigningslöften lyder: ”Vill ni stå fasta i kyrkans tro, hjälpa dem som behöver er tjänst och stå på de förtrycktas sida”. Det bör ses som en uppmaning inom ”det allmänna diakonatet” i vilket vi alla ingår. Att ge röst åt dem som har svårt att tala i egen sak, är ett av Kyrkans huvuduppdrag. Att då sätta munkavel på kyrkostyrelsen när de tar ställning för det människovärde som håller på att utarmas, är en gåta. Jonas Eek förespråkar att kyrkan hellre ska nyttja sina resurser på sina egna frågor: ” Bättre att istället prioritera kyrkans egna och reella problem…”. Att ta ställning och prioritera kyrkans egna problem är väl just att känna ett speciellt ansvar för de allra mest utsatta i vår tid.

Diakonins profetiska funktion handlar om att i Jesu och de gammaltestamentliga profeternas efterföljd höja rösten och när så behövs, ta strid mot orättfärdiga strukturer. Det handlar om att:  ”ständigt utmana de frusna, statiska och självcentrerade strukturerna i kyrkan (och samhället, mitt tillägg) och förändra dem till levande instrument i delaktighetens, helandets och försoningens tjänst.” (Kyrkornas Världsråd).

Snarare än att tala för ofta när det gäller människors utsatthet, borde vi i kyrkan höja rösten mer frekvent när människor kommer i kläm. Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om evangeliet; om hur beslut i både kyrka och samhälle får konsekvenser för enskildas möjligheter att leva ett värdigt liv.

Hans-Erik Lindström