Viktigt att kyrkan lyssnar på alla samer i förlåtelseprocessen

På initiativ från kyrkan presenterades 2016 gedigna utredningar byggda på kunnig historisk forskning om kyrkans roll gällande koloniseringen och följderna för det samiska folket. Samiska och icke-samiska forskare dök djupt i arkiven bland historiska dokument och handlingar. Det resulterade i Nomadskole­boken där samer berättar om sina erfarenheter som hos många satt spår för livet, medan Vitboken tar upp ansvar och skuld för kränkningar och oförrätter i relationerna mellan kyrkan och samerna. Kyrkan säger sig vilja offentligt ta sitt ansvar. Markfrågan har dock inte behandlats i kyrkans eget granskningsarbete. Det saknas även förslag till upprättande och gottgörande åtgärder för det samiska folket, vilket måste tas fram i nära dialog med alla samer. Så har hittills inte skett.

I historisk tid ville stat och kyrka med patriarkal och missriktad välvilja skydda oss från kulturell uppblandning och utarmning, med bland annat upprättandet av nomadskolor. Men inte alla samer sågs som tillräckligt mycket samer för att vara värda att skydda. Gruppen skogssamer bedömdes vara för besmittad av den svenska kulturen, de var inte äkta samer. Genom kontakter med den svenska kulturen var de ändå på väg att dö ut, menade man. Samerna var inte heller tillräckligt evolutionerade för att förvalta de egna markerna. Dessa på rasism grundade teorier ter sig i dag både djupt okunniga och fördomsfulla, bottnande i ett djupt förakt för allt som ansågs ofullkomligt.

Åtgärderna ledde till att man bit för bit tog ifrån oss vår kultur med metoder som är både grymma och vidriga. Inte minst markerna fick andra ägare, staten stal en för­ödande stor del men även kyrkan roffade åt sig. Kyrkan är i dag en av de stora ägarna till våra ursprungliga marker. Allt medan renens betesmarker bit för bit begränsas och förstörs genom skogsavverkningar och andra exploateringar.  

Vi har försökt få reda på om man i det omfattande materialet i Vitboken särskilt uppmärksammat skogssamerna. Det går ej att se att kyrkan fäst något vidare avseende vid hur historiska åtgärder och nutida följder påverkar skogssamerna som grupp. Det finns många historiska dokument som kunde ligga till grund för en omsorgsfull forskning, hur åtgärder och lagar negativt påverkat även den skogssamiska kulturen. Men det verkar som att gruppen helt ignorerats, den som en gång hamnade i bakvattnet som en mindre bevarandevärd ”blandkultur”, varken svensk eller samisk. Därför finns skäl att fråga sig om kyrkan fortsatt ser på skogssamerna som ovidkommande?

Då detta skrivs så har ett same­tingsval just genomförts med tidskrävande uppgifter för partierna. Oavsett slutresultat så ska det under hösten förhandlas och fördelas poster till nämnder och kommittéer. Dessutom ligger tunga frågor och väntar på att behandlas, som inrättandet av en sanningskommission och en ny rennäringslag. Frågorna är viktiga för möjligheten att komma närmare ett samiskt självbestämmande, rennäringslagen är direkt ödesavgörande. Uppdragen kommer att kräva mycket tid och arbete av sametingsledamöter och partiarbetare. I samråden mellan kyrkan och samerna har oberoende samiska röster höjts för att vänta med förlåtelsen tills tiden är den rätta. Kyrkan som äger makten ville trots det driva igenom förlåtelseceremonin redan under hösten. Samiska rådet i Svenska kyrkan står ivrigt bakom.

För att nå försoning så måste kyrkan, som i dag har nytta av begångna övergrepp, vara beredd att lämna tillbaka, om inte ägandet så i alla fall ge samerna vetorätt över markanvändningen. Har kyrkan klart för sig vilka samer man riktar sig till, om till alla eller bara till några? Med det sagt så är risken annars att eftersmaken inte blir ljuv, tvärtom kan bitterheten komma att dominera och den förväntade försoningen riskerar att bli till ett misslyckande.

Lilian Mikaelsson
ersättare i Sametinget
Marie Persson Njajta
Partiledare Landspartiet Svenska Samer och ledamot i Sametingets styrgrupp för sanningskommission
Jan Rannerud
Ledamot i Sametinget för Vouvdega