Amerikansk country fyller kyrkan

En och en halv timme innan det börjar, kommer de första. Sen fylls kyrkan raskt på och vid utsatt tid, klockan fem, är den knökfull. Och då drar det igång.

This land is your land, this land is my land … Orden och tonerna fyller kyrkorummet in i minsta skrymsle och vrå. Publiken gungar och alla huvuden rör sig i takt.

Låten, som brukar kallas Amerikas alternativa nationalsång, var tankeväckande redan när Woody Guthrie skrev den 1940 som en replik på den patriotiska God Bless America. Och lika tankeväckande är den i dag. I USA såväl som i Sverige.

Vi befinner oss på en musikgudstjänst i Lindome kyrka utanför Göteborg och initiativtagaren, prästen Andreas Thalenius, skiner som en sol när han ser ut över sin fullsatta kyrka.

– Över all förväntan! jublar han och kämpar med att få folk att knö ihop sig i bänkarna så att fler ska gå in.

Han har hunnit skaffa sig en hel del rutin för den här typen av evenemang, Andreas. Både Bob Dylan och Johnny Cash har tidigare blivit hyllade med varsin musikgudstjänst.

Allt började för några år sedan då Andreas och dåvarande vaktmästaren i kyrkan, Michael Ardenheim upptäckte sin gemensamma vurm för det som brukar kallas americana: musik som härstammar från amerikansk country, folkmusik, blues och spirituals.

– Att sedan Michael var en skicklig gitarrist hade jag inte riktigt insett förrän vi började fördjupa oss i ämnet, säger Andreas.

Det ena ledde till det andra och när sedan Bob Dylan fick Nobelpriset 2016 tyckte de att det var dags för den första musikgudstjänsten: en Dylanmässa. I den medverkade, förutom Michael, Olof Andersson och Gugge Hultman och gruppen Playin’ Prayers var därmed född.

Konceptet är tämligen enkelt: man skapar en ramberättelse och illustrerar den sedan med musik och bilder. I Dylans fall var förstås hans egna låtar givna, både de politiska och de religiösa, och samma sak med Johnny Cash. Och när det gäller den nu aktuella amerikanska historien finns det hur mycket musik och berättelser som helst att välja på.

– Det här är en historia som ju inte är vår egentligen utan Söderns och afroamerikanernas, säger Andreas. Därför har vi lånat ur berättelsen om Harriet Tubmans liv till vår skildring.

Harriet Tubman, också känd som Black Moses var en svart frihetskämpe och motståndare till slaveriet som kämpade på alla fronter mot förtrycket. Hon var med och organiserade flyktvägar norrut för slavar som flydde södern och genom ”den underjordiska järnvägen” lyckades man rädda mer än hundratusen människor.

Så när Andreas använder sig av hennes berättelse i gudstjänsten kan han förmedla historien med en mycket stark närvaro och auktoritet.

Från början hade han idén om att börja i slaveriet och sluta med medborgarrättsrörelsen men det blev alldeles för mycket för en konsert. Så det får bli en fortsättning med del två.

I kväll handlar det alltså om slaveriet, inbördeskriget, raslagarna. Allt berättat medan bandet framför ett pärlband av kända låtar: I’m so lonesome I could cry, Go down Moses, I wish I was in Dixie’s land, Amazing Grace, I’ll fly away, Oh Mary don’t you weep och ytterligare ett tiotal. På en skärm kan publiken följa med i de engelska texterna.

Michael Ardenheim och Olof Andersson spelar gitarr och sjunger, vokalt uppbackade av Elise Palm och Fanny Waltilla. Medan Stina Rosén trakterar fiol och kontrabas och Gugge Hultmans fingrar leker över tangenterna på flygel och dragspel. Några munspel som ligger på dopfunten bakom honom kommer också till användning.

Slutligen, medan de sista tonerna, Curtis Mayfields People Get Ready, strömmar ut och applåderna dånar, drar Michael Ardenheim och de andra en suck av lättnad.

– Det gick ju bra, säger Michael. Trots att genrepet igår kväll också gick fint. Enligt traditionen ska det ju gå åt pipan då för en lyckosam premiär.

Det är kanske tur att ingen i gänget är särskilt skrockfull och tror på det. Musikgudstjänsten kvällen efter i Lundby nya kyrka inne i Göteborg bekräftade också detta: fullsatt igen och en ny publiksuccé.

Andreas Thalenius har gillat Bob Dylan så länge han kan minnas. Han har de flesta skivorna och han har följt artisten i upp- och nedgång, genom protestsånger och politik till de andliga och religiösa äventyren. Kort sagt: Andreas brinner för Dylan.

Så när han och Michael Ardenheim upptäckt att de delade denna vurm, var det bara en tidsfråga tills de skulle ta det vidare till en ny nivå. Nobelpriset blev startpunkten.

Andreas hävdar att allt man gör i kyrkan är en form av mission som kan ta sig uttryck på många sätt.

– Ibland är det så märkligt att vi präster predikar, ordnar fina musikgudstjänster och en liten andakt nånstans. Fast allting hänger inte riktigt ihop. I stället borde vi använda oss av alla dessa olika uttrycksmedel och skapa någonting nytt, säger han och tar Johnny Cash som ett exempel.

– Cash var en på flera områden både märklig och misslyckad man som samtidigt hade ett brinnande engagemang för människor i marginalen, säger Andreas.

– Han brann för fångarnas sak och situationen i fängelserna, och för indianernas kamp. Det visar hur Guds kärlek och nåd fanns i hans liv. Att därför tala om Johnny Cash, berätta om hans liv och spela hans musik, blir ett annat sätt att använda hans vittnesbörd för att berätta om Jesus. Sedan måste man förstås också hitta ett språk och en kontaktyta som människor kan koppla till så att de som gillar hans musik kan få en öppning till att tolka och förstå texterna.

Andreas har funderat en del över hur man kan använda sådant man brinner för som en brygga:

– Jag tror att Gud agerar i vår historia och i våra liv och att det finns olika kamper i olika tider och länder. En var kampen för att avskaffa slaveriet som var oerhört viktig för hela vår kultur. Många hittade hopp i berättelserna som sångerna och musiken förmedlade. Vår mässa om amerikansk historia är också ett sätt visa hur levande och viktig tron var för människorna då.

– Jag är inte partipolitiskt aktiv men jag tycker att politik både är jätteviktigt och jättesvårt. När kyrkan känts som mest relevant är vid de tillfällen som den vågat utmana samhället. Från nykterhetsrörelse till frikyrkorörelse. Att se hur Gud agerar i samhällsutvecklingen är också ett sätt att förkunna Guds rike.

Andreas Thalenius hade egentligen aldrig kunnat föreställa sig att Gud skulle kunna använda sig av hans brinnande intresse för amerikansk musik. Inte heller av att han är inbiten supporter till IFK Göteborg.

– Men plötsligt blir det också ett redskap som Gud använder sig av. Jag blir prästen på läktaren för att vi som kyrka ska kunna nå ut, skrattar han.

– Kyrkan är ju full av människor med massvis av gåvor, talanger och intressen som kan användas. Man måste bara vara kreativ, samtidigt som man vaktar på att det inte blir en ploj av det hela. Det får aldrig bli populism, att vi gör det bara för att dra folk som vi ger det vi tror att de vill ha. Vi får aldrig tona ner vad kyrkan är och står för.

– Men om vi utgår från vår egen kärlek till den här musiken och det vi gör, ja då köper folk det.

Fotnot: Woody Guthrie (1912 – 1967), var en amerikansk musiker, sångare, låtskrivare och författare.