Höör lyssnade på de unga och öppnade kafé

Så då skapade Svenska kyrkan Tonårscaféet, en öppen och gratis mötesplats där unga människor kan träffas och umgås.

Kyrkans hus i Höör är en stor byggnad med generösa utrymmen och på nedervåningen huserar kaféet. En beachflagga fladdrar i vinden utanför porten som slås upp för tonåringarna varje tisdag och torsdag eftermiddag. Jens Sjögren är församlingspedagog och en av dem som leder verksamheten.

– När vi sammanfattade alla intervjuer var den stora grejen att man ville ha ett ställe att gå till, säger han. Någonstans där man kunde känna sig trygg, där det fanns vuxna och en miljö som man bara kunde få vara i. För att fika, spela pingis och musik eller bara hänga en stund.

Det är fyra år sedan verksamheten drog i gång. Kerstin Blomqvist som är ungdomsledare berättar att ungdomarna själva fick bestämma när kaféet skulle vara öppet.

– Vi frågade vilken tid på dygnet de kände mest behov och de svarade att direkt efter skolan är bäst. Då kommer många som är hungriga och efter att ha fikat kan de sen fortsätta till alla olika aktiviteter som de har. Idrott, gympa, dans och musik. Hemma är det ju oftast tomt på eftermiddagen eftersom föräldrarna jobbar.

I två och ett halvt år har kaféet regelbundet varit öppet tisdag och torsdag och det har blivit rejält inarbetat vid det här laget. Ett trettiotal ungdomar brukar komma men det kan också vara upp emot 50. Förra året räknade man in nästan 200 unika besökare. Allt är gratis och en del är rejält hungriga när de kommer.

I kaféet serveras mackor med pålägg som besökarna gör själva och lägger i toastjärnet. Det serveras också varm choklad, saft, te och kaffe.

– Kaféets symboler är tro, hopp och kärlek, berättar Jens Sjögren och tillägger att man bara har två regler för verksamheten.

– Dels en skyldighet att bemöta alla med respekt och därmed få rättighet att själv bli behandlad med respekt. Dels skyldighet att plocka bort disk och ställa in i maskin, vilket ger rättighet till gratis fika. Prästen Torbjörn Ram är ganska ny i ledargänget och han fascineras av enkelheten.

– Vi är så extremt analoga, säger han. Vi har en liten idrottshall där det spelas innebandy och fotboll som på Mose tid. En stor gympamatta där man kan ligga ner och kolla på telefonen eller bara snacka lite. Det finns ett pingisbord. Och så spelar vi skitgubbe. Allting funkar så bra att blotta tanken på att köpa in skärmar känns helt främmande.

Jens Sjögren betonar att de är väldigt öppna och inte har någon dold agenda.

– Det här ska vara en trygg och bra plats där man har möjlighet att träffa vuxna. Vill man ha samtal och känner att man vill prata så finns vi till hands. Vill man bara ta en fika och sen gå är det okej. Det viktiga för oss är att se och bekräfta, att ta i hand när de kommer, att se alla som är här och försöka lära oss namnen på dem. Man ska känna att man blir sedd när man kommer hit. Vi har byggt upp ett förtroendekapital som ungdomarna märker är äkta, säger han.

Sen är man ju förstås också kyrka vilket är mycket viktigt.

– Vi är Svenska kyrkan, vi har våra värderingar och vi tolererar inga kränkningar. Vi är alltid tydliga när vi hör något oacceptabelt. Kommer det rasistiska kommentarer, sexuella kränkningar och sånt, så markerar vi väldigt klart.

John Follin, som är diakoniassistent, berättar att man haft det lite stökigt några gånger under åren.

– Vi har gjort orosanmälningar och vi har tvingats stänga ner ett par veckor och vi har till och med varit med i tingsrätten när det inträffat saker här. De det senast handlade om har vuxit upp från de beteendena nu, gått vidare och kommer inte längre hit.

– Man kan väl säga att de allvarliga saker som inträffade var sånt som börjat redan innan på skolan och sen accelererade det när de kom hit.

Torbjörn Ram tycker att det är viktigt att de vuxna ledarna deltar, spelar pingis och kort och är med i gänget.

– Det blir en interaktion för oss allihopa. Att de som kommer hit är trygga med miljön och inte har någon otrevlig attityd. Det ligger en styrka i de fyra delarna gudstjänst, mission, undervisning och diakoni, där kaféverksamheten verkligen är diakoni. Det här är ungdomarnas område, som vi får vara med på.

Precis klockan tre på eftermiddagen slås dörrarna till Tonårskaféet i Höör upp med ett brak och de första gästerna hastar in. Av med skor, mössor, jackor och halsdukar och sen direkt in i köket och mackjärnet. Magarna skriker.

Det var kokt fisk i bespisningen, något som alla inte uppskattar.

Snart är mackbredandet i full gång och trillingsystrarna Astrid, Freja och Laura Gadman sprutar ketchup på brödet och osten och trycker ihop dubbelmackorna. De är stammisar här och går hit i stort sett varenda gång.

– Det är kul att träffa kompisarna, även om vi har setts i skolan, säger de. Och så får vi ju vara i fred för föräldrarna också.

På disken töms kakburken i takt med att namnen på närvarolistan fylls på. Innan dagen är slut ska det stå ett trettiotal där. Två av dem är Rebecca Lindell och Elias Bicen.

– Vi brukar vara här varje vecka, åtminstone någon av dagarna säger de. Vi går hit direkt efter skolan.

Församlingspedagogen Jens Sjögren rullar in pingisbordet och raskt fördelas racketar.

 Strax får Torbjörn Ram bekänna färg i några svettiga bollar mot Joey Runeberg.

– Yes, jag är kung! Konstaterar Joey och slår in en kantboll.

I innebandyhallen är det full action. Robin Edlund och Daniella Crisci gör några halvhjärtade dragningar men nån större nerv i spelet blir det inte förrän Jens Sjögren blandar sig i. Då stiger adrenalinet och ingen vill ge sig. Annie Cimerman som nyss hyllats för att hon fyller 14 i dag har giltigt förfall för att slippa spela: hon har gjort illa armen i skolan.

Runt ett bord ute i kaféet sitter ett gäng och pratar.

– Det är mysigt här. Och så får man mat, säger Tilda Andersson, som dock avstår toasten i dag. Men det är ett jättebra ställe att vara på.

Linnea Maunsbach är på tonårskaféet både tisdag och torsdag.

– Det är för att träffa kompisar, säger hon. På dagarna är det ju skolan som är i fokus. Därför är det annorlunda att träffa kamraterna här.

Några tänker anmäla sig till konfirmationen i sommar men det gör inte Linnea.

– Jag har två syskon men ingen av dem har gjort det så det tänker inte jag heller göra.

På vägen bort till musikrummet gläntar vi på dörren till andaktsrummet men blir bryskt tillsagda att stänga.

– Vi håller på med Tiktok ser ni väl! säger tjejtrion när de blir avbrutna mitt i ett danssteg.